Ledare

Karin Rebas: Hellre illegal i London än legal i Gdansk?

Ledare
Foto:

Endast fem månader har gått sedan migrantlägret ”Djungeln” utanför Calais tömdes av franska myndigheter och tusentals flyktingar och migranter sattes på bussar till flyktingboenden runt om i landet. Nu börjar människor samlas där på nytt.

Artikeln publicerades 21 mars 2017.

Och inte bara där. På onsdagen krävde inrikesminister Bruno le Roux att ett liknande läger i Grande-Synthe utanför Dunkerque, med 1500 personer, ska monteras ned snarast. Den gemensamma drömmen är att ta sig till Storbritannien. Att resan är illegal och ofta livsfarlig avskräcker inte.

Problematiken i norra Frankrike sätter EU:s flyktingpolitik i blixtbelysning. På regeringsnivå diskuteras kvoter och fördelningsnycklar och hur de invandringskritiska EU-länderna i öst kan tvingas att tacka ja till flyktingar. Det är förslag som bortser från att flyktingar är individer som ofta har extremt starka preferenser om var de vill bo. För ganska många, har det visat sig, kan en osäker tillvaro som illegal invandrare – till exempel i metropolen London – framstå som mer lockande än att gå igenom en asylprocess någon annanstans i unionen.

Drömmen om Tyskland, Sverige eller Storbritannien kan ha tusen orsaker. Att det finns släktingar i landet, eller en möjlighet att få utbildning och jobb. Att man kan språket och känner närhet till kulturen. Eller också: att en flyktingsmugglare har målat upp ett orealistiskt drömscenario.

Egentligen är det inte så förvånande – det är bara att gå till sig själv. Det är självklart att alla länder och bostadsorter inte är likvärdiga. Om jag skulle bli tvungen att flytta från Sverige skulle jag välja ett land där jag kan språket, framför ett land jag helt saknar band till. Men det gör också att det saknas trevliga lösningar på flyktingproblematiken. På kort sikt kan Frankrike se till att ordna mat och tak över huvudet för alla som söker sig till Calais. Men är det rimligt att bygga semipermanenta boenden för människor som inte vill söka asyl på plats utan vill ta sig olagligt till Storbritannien?

Frankrikes hantering av flyktingkrisen har spätt på problemet. Vissa har sökt asyl för att sedan återvända till djungeln – eftersom tillvaron trots allt var drägligare där än på de franska flyktingboendena. I viss mån kan sådana usla förhållanden förbättras genom gemensamma EU-regler som gör länderna mindre benägna att tävla i torftigast möjliga mottagande.

Men det lär inte räcka för att göra alla länder lika lockande. Om EU ska få till en hållbar flyktingpolitik, där inte ett fåtal länder står för större delen av mottagandet, gäller det inte bara att övertyga unionens ledare om en rimligare fördelning – utan också om att övertyga flyktingarna själva om att en framtid i Pärnu eller Gdansk är lika lockande som ett liv i Norrköping eller Liverpool. Och det lär bli en ännu svårare nöt att knäcka.