KD kan överleva på egen kant
Till viss del beror det nog på att partiet inte har den bästa klimatpolitiken, men även på att KD vill fokusera på frågor som partiet finner angelägnare: vården, äldreomsorgen och naturligtvis den viktigaste enheten av alla – familjen.
KD har under Ebba Busch Thors ledning varit skickligt på att lyfta fram dessa frågor, liksom att försöka få bort den socialliberala prägel som partiet hade under föregångaren Göran Hägglunds tid. Trots det växer partiet inte. Det skulle kunna tolkas som att underlaget av konservativa väljare i Sverige är litet. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar, som i vart fall delvis beror på partiets värdekonservatism, är det svårt att tänka sig att så är fallet.
Snarare är det nog så att KD gång på gång lockas in i de postmoderna tankegångar som i mångt och mycket präglar samhällsdebatten. Ebba Busch Thor tog förvisso i efterhand avstånd från RFSL:s mobbningsfasoner i partiledardebatten under Pride i Stockholm, från vilken Sverigedemokraterna exkluderades och hånades. Men då hade hon redan tramsat på scenen under märkliga premisser, styrd av en vänstervriden agenda. Det är ändå förståeligt, med tanke på att partiet knappast har råd att framstå som homofobt efter att äntligen lyckats få bort den stämpeln. Att kritik mot politiskt färgade organisationer och individer inte per automatik innebär homofobi är en annan fråga.
Även frågan om feminism riskerar att urvattna partiet. När Ebba Busch Thor går ut och deklarerar att Sverige behöver en ny feministisk politik (Expressen 7/8) kan man fråga sig om partiet – som torde vara det närmaste ett konservativt parti vi har i Sveriges riksdag – över huvud taget behöver befatta sig med begreppet. Naturligtvis bör även KD lyfta fram sådant partiet finner viktigt, så även frågor som många gånger förknippas med vänsterpolitik, såsom feminism. Kvinnors rätt att vara hemma med barnen handlar dock inte nödvändigtvis om feminism utan snarare om att individen är klok nog att fatta sina egna beslut utan vare sig statlig inblandning eller hets från omgivningen.
Befinner man sig mitt i storstadsjakten på den senaste sociala trenden må det vara lockande att förknippas med progressiva rörelser, men det är knappast ett vinnande koncept bland partiets kärnväljare. Sverige har plats för ett humanistiskt men konservativt borgerligt parti. Kristdemokraterna är i en utmärkt position att locka väljare från såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna, om de så vill. Då måste partiet våga lämna socialliberalismen bakom sig, och sluta flirta med progressiva feministväljare. Såväl mitten som feministfållan är redan överfulla.
