Efter Sverigedemokraternas seger över Sydostskåne – kräv att de tar ansvar

Ledare Artikeln publicerades
Kent Mårtensson S, drar inte lika mycket som förr.
Foto: Malin Palm
Kent Mårtensson S, drar inte lika mycket som förr.

Socialdemokraterna i Ystad kunde inte stå emot Sverigedemokraternas framgång. Och i de andra kommunerna i sydost är bekymren ännu större.

Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet gav under föregående mandatperiod ett stabilt styre i Ystad, det fattades ett mandat till egen majoritet, men med Vänsterpartiets enda mandat räckte det för att styra ostört.

Väljarnas svar på hur det har fungerat är delat. Socialdemokraterna är fortfarande klart störst, och lockar fler än när Ystadsborna röstar i riksdagsvalet. Men ”Kent-effekten” har klingat av ordentligt. Tappet på över 7 procent i kommunvalet är stort och rösterna tycks i huvudsak ha gått till Sverigedemokraterna.

Centerpartiet ser ut att ha gått fram ett mandat, men uppgången är liten i förhållande till den frammarsch partiet gjorde på riksplanet. Ystadsborna har inte gett något tydligt utslag om vad de tycker om C:s samarbete med Socialdemokraterna.

Att Sverigedemokraterna går framåt och tar från Socialdemokraterna följer mönstret i andra skånska kommuner. Dock klarar inte Sverigedemokraterna att bli störst eller näst störst. Även SD är populärare när Ystadsborna röstar till riksdagen – där SD fick hela 24 procent och blir nästan lika stora som S och större än M – är Ystadsborna alltså beredda att ge ett parti utan någon större lokalpolitisk profil större makt i fullmäktige. Klart är också mönstret att distrikten utanför centrala Ystad lutar betydligt mer åt SD. Det är lite som Sverige översatt till Ystadsversion.

Hur Ystad kommer att styras är inte solklart. Koalitionen S+C ser ut att tappa fyra mandat. Vänsterpartiet kan gå fram ett, trots liten uppgång i antal röster. Restalliansen, med Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna går fram med ett mandat efter Kristdemokraternas uppgång. Tillsammans blir de då större än S. Men för att ha en chans att ta över styret måste de först ha med sig Centerpartiet, vilket ändå inte räcker till majoritet. Och frågan är dessutom hur stor svekdebatten är efter Centerns Alliansspräckning 2014.

Nu ställs Ystadspolitikerna inför en verklighet som grannkommunerna levt i sedan länge, att SD är ett eget stort block. Då gäller det att hitta en modell att hantera det. Man kan fortsätta att bilda majoriteter över blocken, men vet vi att väljarna kan reagera negativt på det och strömma i ännu högre grad till SD.

En variant är Landskronamodellen – en kommun där SD mycket tidigt var stora – där Liberalernas Torkild Strandberg har styrt genom att ge SD samma inflytande och därmed också ansvar som andra partier. Det har gett resultatet att Liberalerna 2018 blir solklart största parti i en arbetarstad, och i årets val gick tappet från S inte till SD utan till L. SD är fortfarande stort i Landskrona, men det hålls tillbaka från en ännu högre nivå och potential i en kommun som haft stora bekymmer med segregation. I Staffanstorp har Moderaterna och Alliansen också lyckats hålla tillbaka Sverigedemokraterna på det lokala planet. Klart är att tydlig politik och koncentration på sakfrågor i stället för avståndstagande från SD har fungerat bäst.

Det finns inga idealiska lösningar för Ystad, men sådan är demokratin. Och med stora infrastrukturfrågor och integrationsutmaningar framför sig måste även Ystadspolitikerna hitta en modell att styras, även om det blir utan Kent Mårtensson vid rodret.

Simrishamn har en liknande situation, där bör Moderaterna och Socialdemokraterna fundera över effekterna av att bilda storkoalition. Ska man ge sig in på ett sådant projekt måste det vara med en tydlig plan. Hittills har liknande styren, där man till och med bytt ordförande mitt i mandatperioden, som i Kristianstad (S+L+C) och tidigare i Tomelilla (S+M), misslyckats med att skapa förtroende hos väljarna, och det har emot sitt syfte gynnat SD. Så fort politiker lämnar sakfrågorna för att göra avståndstagande till huvudsak blir det problem.

Tomelilla vet allt om krångliga styren. Här har SD lokalt nu nått positionen som största parti med 24 procent, vilket ändå är betydligt lägre än när Tomelillaborna röstar till riksdagen, då SD når 33 procent. Det är på en nivå som bör oroa många på allvar. SD:s grund är dokumenterad och de lokala företrädarna har inte rosat marknaden. Väljarna kan inte ha fel brukar det heta, men det kan de faktiskt ha. Men här har politikerna uppenbarligen misslyckats med att visa att det finns handlingskraftiga alternativ. Om det är en tröst verkar misstron mot politikerna i Stockholm dock vara ännu mer omfattande.

Centerpartistiska kommunalrådet Leif Sandberg är större än sitt parti, men har med delad plats med Moderaterna som tredje största parti och åtta mandat var, mot S och SD:s tio var, lite svårare än under förra mandatperioden att sy ihop en överenskommelse om styre med sig själv i toppen. Hade Sandberg gått fram hade han tvärtom kunnat stärka sin position och se till att ytterligare ta tag i ett Tomelilla som lyckats dra på sig stämpeln som en stökig kommun där främlingsfientligheten tar alltför stor plats. Det är tragiskt för en plats med sådan potential för turism, kreativa näringar och ett gott liv för den som föredrar det småskaliga men ändå vill ha den stora staden inom räckhåll. Här är det tillbaka till ritbordet som gäller, upp med de fem viktigaste punkterna för att vända Tomelilla till något som invånarna är stolta över.

Sjöbo, med nästan 40 procent för SD i riksdagsvalet och 27 procent i kommunalvalet, har egentligen en utmärkt position geografiskt, med goda utvecklingsmöjligheter. Sjöbo har lyfts rejält de senaste decennierna. Ändå är väljarna inte riktigt med. Kommunalrådet Magnus Weberg och Moderaterna lyckades visserligen hålla sina ställningar, möjligen till och med ett mandat framåt men ändå inte mota ner SD tillräckligt. Här kommer Weberg att få manövrera fram i vetskap om att hans styre hela tiden är villkorat av andras goda vilja. Just det faktum att Sjöboborna ändå väljer SD i mindre utsträckning lokalt, tyder ändå på att det finns en viss andel väljare som ser att lokalt praktiskt politiskt arbete kan göra stor skillnad. Om Weberg sitter kvar är det bara att skruva upp ambitionen ytterligare.

Skurup följer ett liknande mönster, med SD som största parti om än svagare lokalt än i riksdagsvalet. Socialdemokraterna, med interna stridigheter efter Skurupshem kanske är mest glada över att man inte tappade mer, men får svårt att behålla styret i sina händer. Nya Skurupspartiet med avhoppade lokala tidigare politiska toppnamn hade hoppats på större genomslag, men ser ut att bara nå ett mandat.

När Sverigedemokraterna når de nivåer de gör i kommunerna i sydost, i de flesta fall med mycket svag egen lokal politik och interna bekymmer, är det svårt att se någon annan utväg än att de måste tvingas ta ansvar och stå upp för beslut. Det betyder inte att man ska omfamna dem, men att göra avståndstagandet till en helig princip har visat sig vara kontraproduktivt. Den medicin Sverigedemokraterna har svårast för är den när de krävs på delaktighet i beslut och och att tvingas ta ansvar.

Det hindrar inte att man har anledning att undra över hur så många väljare, även om det är av ren protest, kan lägga sin röst på ett parti som har sina rötter i rasistisk dynga. Man får ändå hoppas att de flesta av dem säger något annat med sin röst än att invandringshat var en bra anledning att starta ett parti.