Toppdebatt på köksbordsnivå

Ledare Artikeln publicerades
Liberalernas Karin Karlsbro (L) kämpar för ett mandat.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Liberalernas Karin Karlsbro (L) kämpar för ett mandat.

I Sveriges Radios debatt slog det gnistor mellan EU-parlamentskandidaterna. Som väljare är det ändå svårt att bli uppeldad.

Alla partiers listettor i EU-valet, utom SD:s Peter Lundgren som ersattes av trean Charlie Weimers, stod på onsdagseftermiddagen uppställda för valdebatt i Sveriges Radio. Med nio debattörer blir det besvärligt att som lyssnare få mer än en ögonblicksbild av kandidaternas åsikter och lika svårt är det att bilda sig en uppfattning om deras lämplighet för uppdraget. För deltagarna gäller det att på en gång utmärka sig och samtidigt inte framstå som alltför gåpåig när adrenalinet rinner till. Det heter att politiker ska tala så att folk förstår, vilket tyvärr ofta leder till att man som lyssnare snarare känner sig dumförklarad.

Emellanåt förföll också debatten i SR till en volymmätning snarare än en argumenttävling. Lite som runt ett köksbord med två lika övertygade tonåringar men med medlemskort i olika ungdomsförbund. Socialdemokraternas Heléne Fritzon valde den hårda linjen med högerextremism som slagord. Det har också präglat valkampanjen från Centerpartiets sida – en röst på C sägs vara en garanti mot högerpopulism och -extremism. Men C-toppnamnet Fredrick Federley lät i Sveriges Radio som mest uppeldad när han fick försvara EU:s jordbrukssubventioner. Alice Bah Kuhnke (MP), Soraya Post (Fi) och Charlie Weimers (SD) anslöt sig däremot fullt ut till Heléne Fritzons verbala smocktävling. Soraya Post vann den delen på teknisk knockout när hon upprört slog fast att Charlie Weimers inlägg om stöldligor från Rumänien som lever lyxliv bevisar att han är rasist.

I en debatt med så höga tongångar kan den som är något mer återhållsam med känsloargument nå fram bäst till lyssnarna. I det här fallet var det Sara Skyttedal (KD), i möjlig konkurrens med Karin Karlsbro (L), som lyckades bäst med den saken. Något överraskande då Skyttedal annars brukar omnämnas för att vara den som sticker ut. Kanske bidrog debatten kring den tidigare EU-parlamentarikern, numera riksdagsledamoten och andre vice ordföranden i KD, Lars Adaktusson, rörande omröstningar i abortfrågan, till den försiktigare framtoningen från Skyttedal. Alldeles oavsett kan det vara en klok förändring av en toppkandidat som många ansett vara för spetsig för att ha ”lagom” som slagord.

Karin Karlsbro (L) å sin sida kom in sent som för allmänheten anonym kandidat men gör det med ett påfallande lugn. Det är inget lätt utgångsläge Karlsbro sattes i av sitt parti och det får under omständigheterna betraktas som en lyckad insats om hon drar hem ett mandat till sig och Liberalerna i Europaparlamentet. Svårigheten för en Liberalpartist är att stå som starkaste anhängare av EU utan att det framstår som att man är okritisk till hur även dessa politiska institutioner kan användas till att begränsa människors friheter, må det vara via hårdare styrning av internet eller ökade skattepålagor och politikerstyrda bidrag. En EU-vänlig liberal bör rimligen ha lika mycket reformagenda på programmet som en EU-skeptisk Sverigedemokrat eller vänsterpartist. På det viset låter Liberalerna mest som 1994 igen, när frågan verkligen var ja eller nej.