Annons

Avsluta låtsasspelet om SD

Sverigedemokraterna finns inte till för någon annans skull. Det är dags att inse det och sluta tro att väljarna är intresserade av att politiker klistrar SD på varandra.
Publicerad 3 april 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

Jimmie Åkesson vill vara mer än stödben.
Jimmie Åkesson vill vara mer än stödben.Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Sverigedemokraterna strävar efter att få inflytande över politiken. På det viset skiljer sig inte SD från andra partier. SD:s huvudpunkt på programmet är att minska invandringen och då i huvudsak från muslimska länder. Även i reformerad form är det grunden för SD och dess stöd i väljarkåren, precis som det kapitalistiska systemets avskaffande är det för Vänsterpartiet.

Annons

Ändå förefaller (eller låtsas) många vara förvånade över att Jimmie Åkesson i flera intervjuer gjort klart att SD inte finns till för att stödja en Alliansregering. I Dagens industri 2/4 säger Jimmie Åkesson: ”Det är väldigt svårt för oss att stödja ett borgerligt regeringsalternativ som avser att driva en ansvarslös invandringspolitik.”

På frågan om vilka SD står närmast i invandringsfrågan, Socialdemokraterna eller Alliansen svarar Jimmie Åkesson: ”Inte den samlade alliansen i alla fall. Socialdemokraterna är jämfört med Annie Lööf väldigt mycket bättre.”

I en intervju av Olle Lönnaeus i Sydsvenskan 22/3 gör Jimmie Åkesson ett liknande uttalanden: ”Sen är det klart att invandringspolitiken är helt avgörande. Kan moderaterna behålla den linje de har i dag så öppnar det upp för samarbete. Ska Moderaterna få igenom den politiken så är det bara genom oss de kan få det. Ska de förhandla med Centern blir det något helt annat.”

De två partier som kommer att utgöra grunden för en kommande regering, Socialdemokraterna och Moderaterna, är båda internt delade i invandringsfrågan. Just nu dominerar de som företräder den mer restriktiva hållningen av asylsökande och anhöriginvandring. SD ligger dock närmre Socialdemokraterna och LO i synen på arbetskraftsinvandring. Följande formulering skulle kunna komma från vem som helst av dem: ”Den svenska arbetsmarknaden ska således vara öppen för kvalificerad arbetskraft vars kompetens efterfrågas, men inte för den som vill konkurrera om arbeten genom lägre löner eller accepterande av sämre arbetsvillkor.” Nu råkar den komma från SD:s senaste migrationspolitiska program.

Regeringens förslag om ett slags gymnasieamnesti för ensamkommande, är däremot inget som faller SD i smaken. Men den hade förmodligen inte kommit till i en renodlad S-regering, och det är en sådan Jimmie Åkesson öppnar för att hellre ge sitt stöd än en Alliansregering. Miljöpartiet är ju, liksom Vänsterpartiet och Centerpartiet, i sin lööfska skepnad, SD:s raka motsats i dess viktigaste fråga.

Både Socialdemokraterna och Moderaterna skulle alltså kunna få med sig SD på sin migrationspolitik. Närmandet har skett åt två håll, S och M har hårdnat, SD har mjuknat.

Hur då med den ekonomiska politiken, den som traditionellt är det som skiljer S och M åt? SD vurmar för en stark nationell välfärdsstat. I SD:s inriktningsprogram heter det: ”Norden är den skandinaviska språkförståelsen och gemensamma värderingar kring välfärdsstaten och sociala skyddsnät.” Det ligger nära en konservativ socialdemokratisk gren och även socialkonservativa delar av borgerligheten.

SD:s huvudtes har hela tiden varit att asyl- och anhöriginvandringen tar resurser från den traditionellt inhemska befolkningen. Det är en retorik som går hem i LO-grupper och som drog väljare till SD från Socialdemokraterna, inte minst under de första framgångsvalen i Skåne och senare i riket. Här ryms också kritiken mot EU och fri rörlighet inom unionen, där SD i sitt synsätt har stark support från flera LO-fack och deras medlemmar, som Byggnads och Transport.

Därför är det inte förvånande när Jimmie Åkesson i Sydsvenskanintervjun säger: ”Vi vill vara en garant för att en moderatledd regering inte går för långt till höger i fördelningspolitiken. Då ställer vi krav som gäller fattiga pensionärer och barnfamiljer där den förra borgerliga regering brast.”

SD har i ekonomisk sakpolitik stött Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet när man hindrade Alliansregeringen från att höja gränsen för statlig skatt i budgeten för 2014. Men senare fällde SD regeringen Löfven genom att hösten 2014 stötta Alliansen budget. Dessutom har SD exempelvis i Region Skåne röstat med Alliansen emot föreslagna skattehöjningar från det rödgröna styret. Och Jimmie Åkesson är numer tydlig med att 50 procents marginalskatt är anständighetens gräns, vilket betyder att han ansluter sig till Liberalernas krav på att avskaffa den så kallade värnskatten.

Annons

Det är riktigt att SD på det viset har närmat sig Alliansen i skatte- och näringslivspolitik. Det som kan betecknas som typisk populism – sänk skatten och stärk välfärdsstaten – visar samtidigt på en ambivalens där SD fladdrar mellan S och M.

Enklast för väljarna vore om partierna förhöll sig till SD och dess riksdagsledamöter som till vilka andra partier och företrädare som helst. Många varnar för att det är början på vägen till en hårdför nationalistisk politik med begränsningar i de demokratiska rättigheterna. Då pekar man i närtid på utvecklingen i Polen och Ungern. Det är en i sig historielös jämförelse, nationalismen har av lätt insedda skäl en helt annan grogrund i de länderna.

I Sverige kan ett rationellt förhållningssätt till Sverigedemokraterna snarare vara ett sätt att stärka demokratin och allmänhetens förtroende för riksdag och regering. Det kan öppna för såväl breda majoritetsregeringar som minoritetsregeringar där S eller M, ensamma eller i lag med andra, regerar och förhandlar stöd i riksdagen där det återfinns. Då får SD verkligen bekänna färg och visa om partiet har förtjänat sina väljares förtroende eller inte. Om SD får mer eller mindre inflytande än i dag är inte självklart. I många stora frågor är exempelvis Socialdemokraterna och Moderaterna betydligt närmre varandra än de står Sverigedemokraterna, som i Europapolitik och frihandelsfrågor. Om dagens retoriska avståndstagande till Sverigedemokraterna verkligen bottnar i värderingsskillnader kommer ett sådant förhållningssätt vara det som klarast tydliggör dem.

Det är dessutom ett betydligt bättre alternativ än uppgörelser likt decemberöverenskommelsen vars huvudingrediens var nedlagda röster. Att inte använda sin röst är alltid ett riktigt dåligt demokratiskt exempel.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons