Annons

Liberalernas fartblindhet

Om de andra partierna famlar i blindo efter en Europaväg kör Liberalerna rakt fram med gasen i botten mot Bryssel.
Ledare • Publicerad 13 maj 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Båda behövs.
Båda behövs.Foto: Henrik Montgomery/TT

Mot sluttampen av valdebatten mellan nio kandidater till Europaparlamentet hostade Allan Widman, Liberalerna, plötsligt till. Med sin karakteristiskt hesa röst förklarade Widman för publiken i Hässleholms kulturhus hur omöjliga de övriga kandidaternas önskningar föreföll honom. En sekunden talade de om minskad makt åt Bryssel för att i nästa förklara EU:s betydelse för klimatet, aborträtten, sociala skyddsnätet, terrorbekämpningen eller flyktingmottagningen. Allt varierande beroende på eget intresse. ”Det är ju överstatlighet!” förklarade Allan Widman, som sedan han blev nedpetad till plats nummer fyra på sitt partis lista inte har några egentliga förhoppningar om att komma in i Europaparlamentet.

Allan Widman har rätt i sin iakttagelse. Alla partier och kandidater har svårigheter med den där balansen. Hur ska man förklara för väljarna att man är emot sociala skyddsnät fast man är för dem? Partierna slåss med sig själva om vad de egentligen vill ha EU till. Då är det lätt att man landar i lagom, vilket är en lika rimlig som suddig attityd. För en del är det lagom med lite smör på snålsidan av knäckebrödet mellan andra vill fylla storgroparna för att känna sig tillfreds med tillvaron. Hur ska man veta vad som är lagom för en kristdemokrat?

Annons

Mer förvirrande ändå är att förstå hur någon – låt säga en vänsterpartist  – som egentligen tycker att Sverige ska lämna EU vill styra upp andra länders politik på flera områden genom just EU. Fast bara inom de områden som faller inom den egna agendan. Till och med SD:s Peter Lundgren verkar numer så förtjust i sin arbetsplats de senaste fem åren att han ser möjligheter att reformera den union han nyss ville ur fortare än kvickt. Och inte skulle Vänsterpartiet försitta en chans att göra om den marknadsliberala klubb man hatar till en socialistisk union, där arbetarna förenas över gränserna? What could possibly go wrong?

För de verkliga unionisterna i Liberalerna är det dock inte särskilt svårt. För dem gäller att EU i princip bara blir bättre om det blir större. Europa ses som en enhet under samma flagga. Det är nästan så att de gladaste Liberalpartisterna blir nationalister, fast i blågul stjärndräkt istället, när de talar om EU. Större budget ska lösa allt. Utom jordbruket förstås, där i stället den andra sortens självutnämnda superliberaler – Centerpartisterna – plötsligt tycker att en fet budget är manna från skattebetalarna.

Men för alla som befinner sig utanför folkpartibubblan är det uppenbart att EU och dess byråkratier inte kan älskas ovillkorat på det där ansvarslösa viset, genom att man säger ja till allt det vill ha och lite till. För precis som alla organisationer och institutioner, stora som små, blir den egna byråkratin och den egna existensen snart ett självändamål. Man vill expandera sin makt, sin funktion, sin budget. På det viset är Liberalernas kampanj, ett reservationslöst Ja! Si! Oui! till mer EU, lika intellektuellt knepigt som någonsin ett lagom. EU och dess institutioner är ett verktyg för Europavänner, inte ett mål i sig. Att ställa krav är att bry sig hette det på gammal folkpartistiska. Det gäller också Europeiska Unionen.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons