Lyssna på Stoltenberg
Sveriges statsminister Stefan Löfven gjorde i sitt tal i Sälen svensk säkerhetspolitik till en intern parti- regeringstaktisk fråga. Han markerade tydligt i sitt tal mot försvarsberedningens skrivning om att ett väpnat angrepp mot Sverige ”inte kan uteslutas”, genom att först citera detta och sedan tydliggöra att regeringen står fast vid formuleringen att ”ett enskilt angrepp mot Sverige är osannolikt”. Därmed väljer Löfven att gå på utrikesminister Margot Wallströms linje. Löfven förklarade sedan att försvarsberedningen formulering inte är en ”förhandlad text”.
Det är ett mycket märkligt påpekande, ställt mot det faktum att försvarsberedning är politiskt bred och leds av socialdemokraten, förre försvarsministern och talmannen, Björn von Sydow. Till det kommer att det verkliga hotet inte handlar om ett ryskt angrepp primärt riktat mot Sverige – vilket statsministerns ordval leder tankarna till – utan att Sverige och Gotland är strategiskt viktigt i förhållande till Baltikum.
Men märkligast av allt är att statsministerns tal ger intrycket av att regeringens bedömning av säkerhetsläget inte bestäms av faktiska omständigheter utan av politiska förhandlingar, som om det gällde att komma överens om nivån på barnbidraget.
I själva verket gäller saken att Stefan Löfven försöker balansera mellan försvarsminister Peter Hultqvists realistiska syn på Sveriges säkerhetspolitiska situation och utrikesminister Margot Wallströms aktivistiska pacifism. Antingen delar statsministern Wallströms kålsuparteori, där bland annat Natos tillgång till kärnvapen säkerhetsmässigt värderas på samma sätt som Nordkoreas, Kinas och Rysslands, eller så sätter han det interna parti- och regeringsspelet före allt annat. Det är svårt att avgöra vad som är värst ur svensk säkerhetssynpunkt.
Natos generalsekreterare, Jens Stoltenberg, tidigare norsk statsminister och ordförande i Socialdemokraternas systerparti Arbeiderpartiet, höll en annan nivå. Stoltenberg var i sitt tal så rak och tydlig han kunde vara utan att förolämpa de svenska regeringsföreträdarna. Han förklarade det uppenbara, att Natomedlemskap avgörs av Sverige, att samarbetet med Sverige värderas högt av Nato men att bara medlemmar har förbundit sig att solidariskt ställa upp om en annan medlem blir angripen militärt.
Stoltenberg underströk att han som norsk statsminister lärde sig att en viktig förutsättning för att upprätthålla en god dialog med Ryssland, även i konfliktfyllda tider, är att ha en god försvarsförmåga i ryggen. Att vara svag och tveksam gynnar inte relationerna. Det är något att ta till sig på allvar och visar även på vikten av att stärka det nordiska samarbetet. Tillsammans för de nordiska länderna jättens respekt med sig, var för sig är vi mer av lilleputtar. Den gemensamma säkerheten skulle också gynnas av ett finskt och svenskt medlemskap i Nato, då Norden skulle bli en ännu kraftfullare del av organisationen.
Stefan Löfvens osäkerhet är motsatsen till den kraft som Jens Stoltenberg har förstått att man måste uppvisa mot Ryssland för att uppnå både säkerhet och dialog. Statsministern måste tydligt välja sida och fjärma sig från sin utrikesministers naiva pacifism där udden riktas mot världens demokratier. Genom att följa Stoltenbergs råd och knyta hårdare band med alla nordiska grannar ökar förutsättningarna för säkerhet och fred runt Östersjön de kommande decennierna. För en statsministers viktigaste uppgift är alltid att sätta landet främst – det egna partiet kommer långt, långt ner på en sådan lista.
