Ledare

Madeleine Brandin: Ingen lever utan gränser

Gästkrönika Artikeln publicerades
Madeleine Brandin
Foto: Claes Nyberg
Madeleine Brandin

EU bildades för att få slut på långvariga gränsstrider. Vi uppfattar gärna gränser mellan länder som givna, som statiska.

I själva verket har till exempel Italien inte funnits som land mer än drygt hundra år, Jugoslavien slogs under 1990-talet blodigt i småbitar och blev sex länder. Norden känns stabilt, men inte mer än att Skåne var danskt fram till 1658. Unionen mellan Norge och Sverige upplöstes först 1906 och Sverige förlorade Finland 1809.

Kommunerna har successivt förstorats, en allomfattande kommunreform genomfördes 1952 och den senaste 1967. Skåne län bildades genom sammanläggning av Malmöhus län och Kristianstads län 1997, alltså för bara 20 år sedan. Vid kommunsammanslagningen 1967 var det inte bara mindre kommuner som fördes samman till en större, utan många delades mitt itu. Anderslövs kommun var en sådan, en del gick till Trelleborg och den norra delen gick till Svedala. Några kommuner fick ändras för att anpassa sig till länsgränserna, till exempel blev Ystads kommun större.

När det gäller administrativa frågor är gränser av största betydelse. Invandringsfrågan är den hetaste. Reglerna skiftar de nordiska länderna emellan. Länderna i EU måste alla ta ansvar för båtflyktingarna, säger Grekland, Italien och Malta. När människor kommer till Sverige ska alla kommuner solidariskt ta sitt ansvar för nyanlända.

Alla som gör något har en gräns. En gräns för sitt ansvarsområde. Vad man får göra, vad man bestämmer om. Det finns också fysiska gränser, var man bestämmer och områden man inte råder över. Olika politiska styren och skiftande kommunalskatt gör att samarbeten över kommungränser inte kan göras hur som helst.

När det gäller natur finns inga gränser. Luften är vår gemensamma, vattendrag rinner frejdigt tvärs över kommungränserna och avrinningsområdena för Östersjöländernas floder mynnar alla i samma hav. Föroreningar uppströms fortsätter och byggs på nedströms. Där bara måste vi samarbeta.

En vattentäkt räcker för att försörja ett avgränsat område med färskvatten. Den är inte oändlig. Det finns en gräns.

Av praktiska skäl måste kommuner framöver alltmer samverka kring gymnasieprogram, vatten, avfall och el, räddning och brand, stranderosion, turism, bilvägar och cykelleder. Och vinden blåser vart den vill, vattenflöden bryr sig inte om kartgränser och biotoper av fåglar och fiskar, blommor och bin är inte en enskild kommunangelägenhet.

Madeleine Brandin

arkitekt och författare, bosatt på Söderslätt