Malena Rosén Sundström: Skolböcker utan kvinnor

Ledare Artikeln publicerades

Var finns kvinnorna? Det är tydligen en fråga som fortfarande 2015 behöver ställas.

Det började med att de få kvinnliga politiker som stod i första ledet av en manifestation efter terrordåden i Paris retuscherades bort av en israelisk tidning. Tysklands Angela Merkel, EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik, Federica Mogherini, samt Paris borgmästare Anne Hidalgo togs bort. Av Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt syntes bara en hand. Kvar blev ett nästan kompakt led av män som marscherade för fred och allas lika värde.

Tidningen fick med rätta hård kritik, men händelsen satte fingret på något viktigt: frågan om varför kvinnor ibland fortfarande osynliggörs.

Kort därefter presenterade Dagens Nyheter en undersökning av läroböcker i historia för högstadiet. Svaret på var kvinnorna finns i dessa var ytterst nedslående. Genomsnittet i de fyra undersökta böckerna, utgivna av de största förlagen, var 13 procent kvinnor. Böckerna är publicerade eller omtryckta senast 2013, och därmed gjorda efter att den senaste läroplanen trädde i kraft 2011. Man kan alltså inte skylla på att de är gamla och dammiga.

Vänsterpartiets Rossana Dinamarca var snabbt ute i debatten med krav på normkritisk granskning av läromedel. Hon har tidigare motionerat om att inrätta en läromedelsgranskning, i likhet med Svanenmärkning för miljövänliga produkter, för de läromedel ”som är utformade i enlighet med läroplanernas värdegrund”. I läroplanen från 2011 handlar det bland annat om ”alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män”.

Mer liberalt sinnade debattörer tillbakavisar idéer av det slaget, med argumentet att politiken inte ska lägga sig i. Ett problem är att mycket av ansvaret för att kritiskt granska läromedel – och se till så att de lever upp till de krav som finns i läroplanen – faller på lärarna. Och många av dem hinner inte. Enligt en undersökning av Skolvärlden hinner inte åtta av tio lärare att granska de läromedel de använder.

Men det är inte bara kvinnor som saknas i våra läroböcker, det gör många andra underrepresenterade grupper också: människor av olika etnicitet, från olika klasser, av olika sexuell identitet. Hur ska avvägningar göras?

Nej, politiker ska inte skriva vare sig läromedelsförfattare eller lärare på näsan, men debatten behövs. Som utbildningsminister Gustav Fridolin konstaterade så ska politiker ska inte bestämma vad som ska stå i böckerna, men de bestämmer trots allt vad som ska ingå i utbildningen. Det som förmedlas till eleverna får inte skilja sig till oigenkännlighet från detta.

Och att ett av världens mest jämställda länder förser eleverna med historieböcker skrivna som om det ännu var 1800-tal är faktiskt pinsamt.