Modellen är inte helig

Ledare Artikeln publicerades

Det är en paradox. När ekonomin växer, lönerna stiger, människor blir friskare och lever längre – då blir det ett problem för välfärdsstaten.

Därav också frågeställningen i den senaste rapporten från SNS Konjunkturråd: ”Hur får vi råd med välfärden?

Har vi blivit så ekonomiskt framgångsrika att vi inte längre kan betala för tryggheten? Så är det förstås inte. Det SNS Konjunkturråd vill försvara är det offentliga åtagandet, välfärdsstaten, där en stor del av vår konsumtion av utbildning, vård och omsorg betalas via skattsedeln. Till det kommer att ansvaret för pensionssparande och inkomstförsäkringar för föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet i hög grad läggs över på staten – låt vara att arbetslöshetsförsäkringen av fackliga och partipolitiska skäl har en särlösning.

SNS konjunkturråds utgångspunkt är att välfärdsstaten har ett starkt stöd bland svenskarna och att systemet därför bör bevaras. Man kunde lika gärna välja att ha utgångspunkten att medborgarna ska ges möjlighet till så god välfärd som möjligt. Det är inte självklart att välfärdsstaten som den ser ut i dag åstadkommer det på alla områden. Ännu svårare kommer den få att klara av det i morgon.

Boken tar uppde klassiska problem som diskuterats under lång tid. Att produktiviteten i vård, skola och omsorg inte kan öka i samma takt som i industrin är en sådan – Baumols kostnadssjuka. Det är svårt att ersätta händer i äldreomsorgen, men när lönerna stiger i andra sektorer måste vårdpersonalen också få högre löner även om deras händer inte räcker till att vårda flera. Nu finns det förstås sätt att höja produktiviteten även i de sektorerna, vilket inte alltid framkommer i debatten.

Redaktörerna, nationalekonomerna Annika Sundén, Torben M Andersen och Jesper Roine, tillhör inte undergångslägret men inte heller utvecklingsoptimisterna som tror att ny teknik kommer att lösa allt. Trion letar snarare efter svar på hur ökad efterfrågan och ökade krav ska kunna finansieras.

De ser behovet av att göra förändringar för att skapa långsiktigt hållbara system. Pensionssystemet, som är stabilt – om man väljer att bortse från garantipension och bostadstillägg som finansieras via statskassan – är en sådan förebild. På liknande sätt kan sjukförsäkringen flyttas ut och göras självständig utan sammanblandning med statsbudgeten. Rådet är dessutom inne på en allmän äldreomsorgsförsäkring, något som även Ystads Allehanda förespråkat.

Men de förändringarnalöser inte i sig med nödvändighet frågan om hur ökade krav ska betalas. Dessutom finns hela tiden en politisk risk – pensionsreformen är exempelvis i dag hårt utsatt för krav på omstöpning. Till det kommer att även de som inte alls eller i liten omfattning betalar sociala avgifter – ändå måste ha sina behov tillgodosedda.

SNS gör en i många stycken nyttig och nödvändig analys. För att upprätthålla ett fungerande system krävs förändringar i en riktning där sambanden blir tydligare mellan vad man som medborgare betalar in och vad man kan vänta sig att få ut. Men ett par perspektiv försvinner.

Ett av dem är individerna – dem som systemen är uppbyggda för. När nationsgränserna var självklara för de flesta passade de nationella offentliga systemen väl till att omfördela inkomster och skapa socialförsäkringar. Men modellen har svårare att passa i en modern värld.

Med ökad migration, arbetspendling över gränserna och arbetsgivare på flera håll i världen under arbetslivet blir det allt svårare för staten att vaka över varje medborgare från vagga till grav. Vad värre är – det blir också betydligt svårare för varje individ att förstå effekterna av flyttar mellan olika system och att få kontroll över försäkringar för sjukdom, föräldraledighet, arbetslöshet och pension.

Bland annat av den anledningen finns det argument för att i högre grad begränsa statens ansvar till de riktiga kärnområdena, som skola och vård. Där ska det offentliga förväntas kunna ge kvalitet och utbud på högsta nivå. Men när det kommer till de stora transfereringssystemen är det kanske nödvändigt att staten tar ett steg tillbaka och nöjer sig med att upprätthålla en grundläggande trygghetsnivå. Det kan ställa större krav på individen, men gör det också enklare att planera och förutse de ekonomiska konsekvenserna av egna beslut. Mer över inflytande av den skapade välfärden åt var och en således.

Det är inte självklartvilken väg som ger störst ”trygghet”. Offentliga system har en omfördelande effekt, men kan inte heller garantera något utfall – även om en del vill hävda det. Osäkerheten om vad man får tillbaka från dem finns hela tiden med som en faktor. Det finns också ett pris i form av misstänksamhet mot andra, som förväntas utnyttja systemen eller få ut mer av dem än man själv får. Det kan skapa motsättningar mellan generationer och mellan gamla och nya medborgare. Det ser vi redan uttryck av i svensk och europeisk politik, där nationalism, protektionism, krav på minskad immigration från länder utanför EU och begränsningar av den fria rörligheten inom EU har fått rejält fotfäste.

Välfärden ska värnas. Men det ska ske med individen som utgångspunkt, inte att en specifik modell ska bevaras till varje pris.