Moderaternas förändring är bra för hela Alliansen

Ledare Artikeln publicerades
Kristersson svänger tillbaka.
Foto:Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kristersson svänger tillbaka.

Moderaternas omvärdering av den egna politiken var nödvändig för att borgerligheten ska kunna ge SD och S en match.

Det finns två vanligt förekommande förklaringar till att Moderaterna har tappat i opinionen. Den ena är att Moderaterna har hårdnat så i migrationsfrågor att tidigare sympatisörer har sökt sig till Centerpartiet.

Att Moderaternas nedgång accelererade efter Anna Kinberg Batras presskonferens om att förhandla med SD i sakfrågor bekräftar den verklighetsbilden.

Den andra är att Moderaternas tapp till Sverigedemokraterna inleddes med migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet och Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan. Att Moderaterna tappade mellan valen 2010 och 2014 är beviset för det resonemanget.

Trots att de två förklaringarna till synes går helt emot varandra kan det vara så att båda är rätt. Under Reinfeldts framgångsera kunde nya och gamla moderater förenas under samma flagga. Men med det blev SD enda alternativet för dem som ville ha mer kontroll av invandringen. Det syntes 2014 i ett flöde från M till SD. När så Anna Kinberg Batra tydliggjorde en omsvängning i förhållandet till SD blev det en signal för dem som stod på andra sidan att också lämna M – men för Centern. M blödde i båda ändar.

För Moderaterna skapade detta en inre kris och en yttre kris. Den inre slutade med Anna Kinberg Batras avgång. Den yttre krisen gäller väljarnas förtroende. Hastiga förändringar i den egna politiken oroar väljarna om man inte kan ge en trovärdig förklaring till dem. Moderaterna måste stå för stabilitet för att leva upp till maktpartiambitionen.

Omorienteringen i migrationspolitiken är inte så konstig som den vid en första anblick kan te sig. Den nya politiken ligger närmre medelväljarens ståndpunkt. Detsamma gäller tiggeriet.

Moderaternas agerande liknar i mycket Socialdemokraternas. Socialdemokraterna har i denna och tidigare flyktingkriser skruvat åt regelverket rejält när det väl gällt.

Statsminister Stefan Löfven tillhör numera dem som kritiserar Reinfeldts regering för att ha varit för slapphänt vid gränserna. I förra veckans partiledardebatt i riksdagen hette det: ”vi har lagt om den flyktingpolitik som var ohållbar och som grundlades under den borgerliga regeringen”.

Som DN:s Viktor Barth-Kron påvisat är det samme Löfven som våren 2013 förklarade att det var ”oanständigt” av dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) att tala om volymer i flyktingsammanhang. Billström fick också bannor av sin chef, Fredrik Reinfeldt.

I dag är dock Billströms linje Moderaternas. Partiet fullföljde med den gångna helgens stämma omvandlingen. Huvuddragen är bra. Fokuseringen på kvotflyktingar är helt rätt, det ger hjälp och skydd åt de mest behövande.

Moderaterna menar att asylskäl alltid ska prövas utanför EU:s gräns, vilket kritiker hävdar är ett brott mot asylrätten. Samtidigt vet alla att EU:s asylpolitik enligt Dublinförordningen havererade med krisen 2015, då Sverige och Tyskland fick bära oproportionerligt stor del av ansvaret.

Moderaterna beskylls av en del för att ha svikit sina ideal. Men den moderata förändringen är snarare en förutsättning för att Alliansen ska bli ett trovärdigt regeringsalternativ. Det är också en förutsättning för att hålla tillbaka SD, där fler väljare ser att inte ens den närmaste partiledningen runt Jimmie Åkesson klarar av att spela rollen som seriösa politiker eller att hålla sig inom den påstådda nolltoleransen för rasism.

I det hårda tonläge som migrationsfrågorna hamnat i finns det ändå goda möjligheter att komma överens både inom Alliansen och med Socialdemokraterna. Avståndet är inte längre än så.

Även kritikerna av Moderaternas och Socialdemokraternas omläggning av migrationspolitiken måste inse att den frågan inte kan överlåtas åt SD, vilket skedde när majoriteten av partierna hamnade långt utanför mittfåran bland väljarna.