Monika Olin Wikman: Tillsammans mot ensamhet

Gästkrönika Artikeln publicerades
Monika Wikman Olin
Monika Wikman Olin

Med åldern följer också ofta ofrivillig ensamhet. Men volontärer, berättargrupper och öppna mötesplatser är botemedel.

Person 1: ”Jag kom precis hem från Mallorca. Det var så roligt för att…” Person 2 avbryter: ”Jag minns ju när jag var på Mallorca 1987 då var den storm...” Meningsutbytet är hämtat ur ett studiematerial ”Tillsammans mot ensamhet” som pensionärsorganisationerna tagit fram. Det ges som exempel på hur möjligheten för en människa att berätta sin historia hindras genom att lyssnaren istället börjar tala om sig själv. Exemplet kan tyckas enkelt men rymmer en vanlig problematik.

För det är genom att få berätta och lyssnas till vi kan uppfatta våra liv och återerövra vår identitet. Den identitet som fanns innan vi blev hemlösa i vårt åldrande, med förlust av kroppsliga funktioner, förlust av oberoende, förlust av invand miljö, förlust av jämnåriga.

Vi hamnar på en ny plats i tillvaron, där vi riskerar att bli anonyma i ett ”grått” kollektiv. Men vi har ju levt, strävat, arbetat, haft familj, älskat, svikit, vårdat föräldrar, varit naturvänner, seglat runt jorden eller varit med i kör. Det som kan vara osynligt för andra men som finns inom oss själva. Därför vill vi berätta.

För många leder åldrandets förlopp till en ofrivillig ensamhet som ökar risken för sjukdomar som depression och glömska. Man räknar med att omkring 300 000 personer i vårt land lever sina liv mer eller mindre ensamma. En större andel i åldern 85 + anser sig vara socialt isolerade jämfört med övriga åldersgrupper och den är särskilt stor för kvinnor. Men män i hög ålder är en särskild riskgrupp vad gäller självmord.

Tvärtemot vad vi kanske tror är vi svenskar dock inte mer ensamma än äldre i andra länder. Ensamheten är större i Italien och Grekland. I Storbritannien har man utsett en ensamhetsminister. I Danmark finns system där man låter frisörer, taxichaufförer, apotekare och fönsterputsare förmedla kontakter med äldre och tipsa om aktiviteter.

Hos oss finns Stadsmissionen med livsberättargrupper, samtalsgrupper finns i många kommuner, väntjänst finns som gör hembesök, trygghetsringning och promenadvänner är andra exempel på insatser. Öppna mötesplatser, som Seniorernas Hus, är viktiga. Hemtjänsten har ofta bråttom men frivilliga kan följa med och stanna kvar hos den gamla. I Simrishamn har nyligen genomförts samtal om döden inom ramen för projektet ” Dödskafé”. Många äldre vill tala om existentiella frågor och om döden. Om tabut kring detta kan brytas skulle detta vara befriande för många.

Volontärer, gärna i samarbete med kommunerna, är nödvändiga för att bryta den ofrivilliga ensamhetens lidande sent i livet. I morgon kan det gälla oss själva. Så bra att pensionärsorganisationerna startar studiecirklar för breddat engagemang och för att gå från ord till handling. Till det hör att vi börjar lyssna aktivt. ”Så intressant att du var på Mallorca, berätta!”