När gängen tar över
Samtliga dödade och skadade vid måndagskvällens skjutning i Malmö beskrivs av polisen som gängkriminella. Den yngste av de mördade var 19 år. Att dras in i kriminalitet och gängmiljö är något som snabbt kan försätta en ung människa i livsfara. Möjligen är det också riskerna som gör att insatserna ökar och att våldet man är beredd att ta till inte slutar med hot och misshandel.
De uppmärksammade skjutningarna och morden i Malmö har de senaste åren lett till att polisen ökat trycket mot de kriminella. Enligt polischef Stefan Sintéus har flera gäng upplösts, men fortfarande har Malmö runt 200 aktiva gängkriminella som är kända av polisen. Ett tag har det också sett lugnare ut. Men en våldsam attack av den här omfattningen, i centrala Malmö, en ljus sommarkväll, med vittnen och stor risk för allmänheten, visar tyvärr att det hela tiden har pyrt under ytan. Malmöpolisen har bara att fortsätta sitt arbete, hur Sisyfosartat det än kan verka.
Efter skjutningen ska det enligt DN ha samlats runt 50 män vid akutintaget i Malmö. Det är ett exempel på hur otryggheten sprids även till de offentliga rum där man som medborgare ska förutsätta att man kan känna sig säker. Pressen på sjukvårdspersonalen är hård. Och för ett par år sedan larmade Arbetsmiljöverket om att ordningsvakter inte får jobba ensamma på akuten, de måste vara minst två. Det är på många sätt bisarrt att det ska se ut så på en akutmottagning.
Uppenbart är att tillgången och benägenheten att använda vapen har ökat bland de kriminella i Sverige, dödsskjutningarna har blivit fler de senaste åren. I december 2017 gjorde SVT en sammanställning som visade att skjutningarna fördubblats på fem år och att offren ofta är i 20-årsåldern.
Brotten är svårutredda och hämndattacker avlöser varandra. Huvudstadsområdet är värst drabbat, men i förhållande till sin storlek är Malmö minst lika hårt utsatt. Malmö skiljer också ut sig på det viset att staden är mer geografiskt koncentrerad, även miljonprogramområden som Rosengård och Kroksbäck ligger nära centrum.
De direkta kostnaderna av grov kriminalitet ska inte underskattas. Att hålla en polis med rätt utrustning och utbildning för att möta professionella kriminella ligor kostar. Alla insatser för att försöka mota och bota ungdomskriminella kostar också. Tyvärr är ofta resultaten av de dyra åtgärderna magra, även i de fall där Socialtjänsten ingriper på ett tidigt stadium, vilket SVT Helsingborg har uppmärksammat. Ungdomsåklagare Magnus Larsson i Helsingborg säger: ”Man får gå ett program och så återkommer man och så får man gå ett annat program. Det leder liksom ingenstans”.
Kostnaderna kommer också på andra sätt. Det kan tyckas futtigt att tala om sådant som image när människor dör, men faktum är att Malmö får betala ett pris i form av att bilden av en otrygg stad sprids. Det sänker intresset för välutbildade människor, företag och turister att komma till regionen. Sveriges viktigaste marknadsföringsvärde är tryggheten, och när det urholkas betyder det något, alldeles oavsett om det är värre eller bättre än i andra länder.
Man kan oroa sig för att skjutvåldet sprider sig till de mindre städerna runt Malmö. Det är viktigt att inte polisen utanför Malmö utarmas och att man i organisationen sprider kunskapen om hur man ska agera för att splittra gäng. Uppsalapolisen har också en del att lära ut i saken. Grunden är att det ska vara jobbigt att vara kriminell, polisen ska inte lämna gängen i fred. Efter dödsskotten i Malmö kan det inte nog betonas.
