Annons
Ledare

När staten tar betalt för en fallskärm som den klipper hål i

Svenskarna betalar dyrt för socialförsäkringssystemen. Men allt mer sällan får de valuta för pengarna.
Publicerad 23 mars 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Finns fallskärmen där när vi behöver den?
Finns fallskärmen där när vi behöver den?Foto: Stig-Åke Jönsson/TT

Philip Lerulf ger i sin bok om socialförsäkringarna, Marionetterna (Timbro), en historiskt nyttig genomgång av systemens utveckling. Tillbakablicken visar hur historiens vindar ruskar om de politiska lövverken. Den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander föreslog en gång ett vårdnadsbidrag för hemarbetande kvinnor med barn, något Högerpartiet menade var ett socialistiskt förslag. I dag anser socialdemokraterna att Ebba Busch Thor och kristdemokraternas vårdnadsbidrag är en konservativ kvinnofälla.

Och det som i dag av socialdemokrater betecknas ses som nyliberala idéer – att staten ska stå för ett mindre grundskydd som medborgarna får komplettera med egna försäkringar – var en gång den socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers utgångspunkt.

Annons

När det gäller barnbidraget fick Gustav Möller som han ville, bidraget blev detsamma i slott som i koja. Däremot förlorade Möller en liknande strid om den statliga sjukförsäkringen. Möller ville att staten skulle garantera ett existensminimum men att den enskildes ansvarskänsla skulle svara för ett försäkringsskydd utöver det. Så blev det nu inte: fackförbund, arbetsgivare och hans eget parti ville hellre koppla försäkringsskyddet till inkomsten. Så har socialförsäkringssystemen också fungerat i stort, tanken var att förlorad inkomst skulle ersättas proportionerligt. Att man fick tillbaka det man betalat in var viktigt för att upprätthålla systemens legitimitet.

Från början var både sjukkassor och arbetslöshetskassor en angelägenhet som staten inte lade sig i; de var kopplade till yrkesskrån, arbetsgivare och fackförbund. Snart kom dock staten att i allt högre grad finansiera delar av systemen. Men medan sjukförsäkringens och föräldraförsäkringens administration sköts av statliga Försäkringskassan är a-kassorna fortfarande självständiga (även om skatter och arbetsgivaravgifter utgör huvuddelen av finansieringen). För att få full arbetslöshetsersättning krävs medlemskap och erlagda avgifter och att arbetsvillkoren uppfylls. Statlig a-kassa är något som bland annat Liberalerna för fram, men som Socialdemokraterna motsätter sig, vilket kan tyckas bakvänt men förklaras av kopplingen till fackförbunden. Samtidigt är ersättningarna lagreglerade och låga, medelinkomsttagare måste ha extra försäkring för att få ut 80 procent av lönen – något som fackförbunden erbjuder. På samma sätt fyller kollektivavtalen ofta på föräldraförsäkringen över de statliga ersättningarna.

Pensionssystemet är ännu trassligare, med en blandning av skattefinansierad grundtrygghet, statlig administrerad inkomstpension och premiepension, plus tjänstepensioner. I tjänstepensionsavtalen finns också ersättningar för längre sjukdomsfall. Den gamla devisen ” In Sweden we have a system” borde i själva verket bytas ut mot ” In Sweden we have a salig röra of systems”.

Som Philip Lerulf påpekar var grunden för systemen att staten tog hand om det skydd och den omfördelningen mellan olika livsstadier som individen annars hade fått stå för. När stora delar av medelklassen betalar in betydligt mer än man får ut, riskeras det förtroendet.

Här ställs politiker och partier i alla läger inför en svår fråga och ingen har riktigt lyckats svara på den. Ett exempel är pensionerna. När politikerna ska ge mer till pensionärerna är det de skattefinansierade bidragen som höjs, många av dem som har betalat in pensionspremier får ut mycket lite eller inget alls extra för det. Där bryts ursprungskontraktet om att arbete ska ge mer i pension.

Med de stora systemens expansion från 1950-talet och framåt höjdes skattetrycket rejält och svenskarna minskade samtidigt sitt privata sparande. Man litade på att staten fanns där om det behövdes. Men med detta kom också en avsevärt minskad frihet. Med högre skatter blev det svårare att få ihop den egna tryggheten i form av kapital att ta av.

Den som inte har sparat något för oförutsedda händelser kan inte ekonomiskt klara av de veckor det tar innan första arbetslöshetsersättningen betalas ut och definitivt inte lämna det jobb hon vantrivs på utan att vara säker på att ha något nytt klart. Majoriteten blir beroende av att politikerna klarar av att förvalta försäkringspremierna och att inte stora förändringar sker just när man själv ska ta del av den trygghet man har finansierat.

För Socialdemokraterna handlar det i hög grad om man vill vara ett parti för den arbetande klassen, som står för ett system som klarar av att ge elektrikern, industriarbetaren och sjuksköterskan den sjukersättning, arbetslöshetsersättning och pension som de har rätt att förvänta sig. Annars riskerar S att i allt högre grad bli ett parti för dem som är långtidsberoende av bidrag för sin försörjning. Här kan redan missnöje från LO-håll anas.

I dag har det blivit en självklarhet vad som anses vara ekonomisk höger och vänster i frågan om socialförsäkringar. Så har det inte alltid varit. En gång i tiden betonade socialdemokratiska ledande politiker det egna ansvaret för sparande och försäkringar. I dag motarbetas den som strävar mot att klara sig utanför systemen, rödgröna politiker tycker att det normalt att föreslå ett statligt finansierat friår men menar att det är suspekt när borgerliga politiker tycker att människor ska spara ihop den årslön som gör det möjligt. Den synen präglar en stor del av den offentliga debatten. För journalister är det naturligare att bekymrat ställa frågan: ”Hur ska vanliga människor kunna spara ihop till en årslön?” än ”Hur ska vanliga skattebetalare ha råd att betala för att någon annan ska vara ledig?”

När föräldraförsäkringen diskuteras är det nästan alltid med utgångspunkt i att dess generositet är självklar, även om den tack vare sitt erbjudande om finansierad långledighet från arbetet delvis skapat ett nytt jämställdhetsproblem istället för det den en gång skulle lösa. Men om föräldraförsäkringens omfattning någon gång ifrågasätts, som nyligen av Siri Steijer, ses det som något udda och är långt ifrån att plockas upp av något riksdagsparti.

I förföriskt goda tider för de offentliga finanserna är det få som orkar lyfta på de tunga stenarna i socialförsäkringssystemen. Men om systemen i dag inte ger valuta för pengarna för dem som står för den stora delen av inbetalningarna, återstår att se vad som händer i en ekonomisk nedgång, när fler upptäcker att man ändå måste lita till sig själv och egna besparingar. Om det då ekar tomt i den egna börsen och statens löften visar sig hålla tunt – då återstår bara en fråga: Vad fan får vi för pengarna?

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons