Ledare

Nils-Eric Sandberg: Fascism och nazism är vänsterrörelser

Ledare ,
Foto:

De förvirrade typerna i Nordiska motståndsrörelsen har genomgående kallats för högerextremister. Antifascistisk aktion, som specialiserat sig på att störa möten och demonstrationer, kallar sina motståndare höger och fascister. Är det korrekt?

Artikeln publicerades 16 oktober 2017.

Först en viktig distinktion. Partier som kallas höger, eller nyliberala, vill ha starka individer och sätta gränser för statens makt. Vänstern vill ha det omvända. Ett högt skattetryck, som det svenska, flyttar makt över konsumtion och investeringar från individerna till politikerna.

Låt oss ta en titt i den politiska idéhistorien.

Först fascismen. Ideologen bakom fascismen var den franske filosofen Georges Sorel. För honom var våldet en arbetsmetod. Den idén fick han från marxismens klasskampsteori. Sambandet beskrivs utförligt av bland andra Friedrich Hayek i ”The Road to Serfdom”, av Herbert Tingsten i tre böcker – ”Demokratins seger och kris”, ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tingstens bästa verk, och ”Den nationella diktaturen ”.

Sorels beroende av marxismen betonas också av Leszek Kolakowski, förmodligen världens främste kännare av marxismens teori och historia, i hans verk ”Main Currents of Marxism”. En fjärde skribent som tar upp spåret är Oxfordprofessorn Alan Ryan i boken ”On Politics”, nog den bästa bok i politisk idéhistoria jag läst.

Så fascismen har utgått ur marxismen. Sambandet beskrivs utförligt av Yvan Blot i boken ”Socialism och fascism – samma familj”.

Nazismen är en förkortning av det formella namnat på partiet: ”Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei”, NSDAP. Nazismen koncentrerade makten över individerna till staten, och blev i denna mening ett socialistiskt parti. Jag drev den här tesen på en debatt i Stockholm. Assar Lindbeck höll med mig.

Socialdemokratin har berömt sig av att ha fört en keynesiansk politik, med höga offentliga utgifter som instrument, och betraktat detta som en socialistisk politik.

Keynesianism kan enklast definieras som offentliga utgifter som andel av BNP. Keynes´ bok, ”The General Theory of Employment, Interest and Money” kom 1936. Vi ser nu på siffrorna på 1937 – de är hämtade från IMF. I de 15 största europeiska länderna, med ett undantag, var utgiftskvoten som genomsnitt 18 procent. I Sverige var den 11.9 procent. Ett land var extremt, med en utgiftskvot på 44 procent. Det var Nazityskland. Den utgiftskvoten kom Sverige upp i först 1969, året efter att Palme blivit statsminister

I förordet till den tyska översättningen skriver Keynes att han inser att många av hans förslag lättast kan införas i länder med ett auktoritärt styre. En inte ointressant detalj som inte noterats i den svenska ekonomiska debatten.