Nils-Eric Sandberg: Kampen mot företagarna

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Lars Ottosson

Alla vill nog ha företag – särskilt LO-medlemmarna som vill ha garanterad sysselsättning och hygglig lön. Men hur många vill ha företagare? Det blandekonomiska samhällets grundfråga blir: Kan vi ha företag utan företagare? Kapitalism utan kapitalister?

Övertygade socialister brukar svara ja på frågorna. De vill ha bort företagarna, för att utan dem blir landet och tillvaron bättre. På den extra partikongressen 1967 höll Krister Wickman ett bejublat tal om statlig industripolitik. Staten (dvs den socialdemokratiska regeringen) måste starta offentliga företag, förklarade han. Argumentet var att de privata företagen inte kan generera sysselsättning.

De som visste något om Sveriges ekonomiska historia visste att detta var helt fel. Men Wickman var inte historiker utan talade som politiker. Och för detta mål måste sanningen underordnas högre värden.

En utredning föreslår att de så kallade 3:12-reglerna ska skärpas. Det innebär, förenklat, att småföretagare måste ta ut en större del av företagets avkastning som inkomst av tjänst, eftersom det leder till högre beskattning. Visserligen satsar företagaren egna och lånade pengar i produktionen. Han/hon har ingen garanti för att projektet går med vinst; varje företag, varje produkt är ett experiment med marknadens svårförutsebara smak. Går det bra tar staten det mesta av vinsten; går det dåligt får företagaren själv ta hela förlusten. I den socialistiska retoriken kallas detta ett steg mot rättvisa.

De som investerar och tar en risk kan, om det går bra, få en avkastning via utdelningar på aktierna. Den har alltid varit hårt beskattad, först i bolaget, sedan hos aktieägarna. 1971 skärpte Sträng marginalskatterna och progressiviteten. Utdelningen lades ovanpå arbetsinkomsten och kapades med högsta marginalskatten. Enligt mina beräkningar tog staten på 1970- och 1980-talen 87-93 procent av utdelningen i skatt. Och förmögenhetsskatten tog det lilla som fanns kvar.

I en normal marknadsekonomi har aktiemarknaden en viktig funktion. Den ska allokera om kapital från gamla till nya företag – vinsterna ska flyttas över, för att industrin inte ska bli åderförkalkad. 1991 slopade den nya borgerliga regeringen dubbelbeskattningen. När socialdemokratin med sina stödpartier fick makten 1994 återinförde den dubbelbeskattningen. Den tar cirka 50 procent av utdelad vinst och hindrar effektivt omallokering och tillväxt.

Herbert Tingsten påminner i sitt verk ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” om att partiets tänkande styrdes av Marx idéer. Det gällde tidigt även Marx värdelära, som sade att det värde som skapas inom ett företag uteslutande beror på de anställdas insats. Den som startar ett företag, satsar egna pengar, och tar risk, ska aldrig få ett öre i avkastning.

Det låter väl bekant, för dem i partiet som kan sin historia.