Nils-Eric Sandberg: Vänstern höjer skatten

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Nils-Eric Sandberg

Vi har kommit överens med regeringen om att höja marginalskatterna för alla som tjänar mer än 38 000 kr/mån. Det skrev Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson i SvD 20 mars.

Om detta är sant har regeringen Löfven bestämt att överlåta en stor del av besluten om skattepolitiken till det kommunistparti som bytte namn till Vänsterpartiet – efter murens fall, inte före. Det parti som 4 oktober 1989 – fem veckor före murens fall – skickade ett entusiastiskt hyllningstelegram till DDR:s diktator Honecker.

Kommer höjda marginalskatter att öka välfärden?

Sjöstedt-Andersson tycks inte förstå skillnaden mellan statsfinansiella och samhällsekonomiska kalkyler. Skatter omfördelar, men ökar inga resurser. Det som skapar nya inkomster är ekonomisk tillväxt. Om vi får en tillväxt på i genomsnitt 3 procent ökar de totala inkomsterna med cirka 135 miljarder, varav ca 60 miljarder automatiskt går in i den offentliga sektorn.

Men tillväxt innebär alltid förändring – i utbildning, arbete, boende. Marginalskatten är en skatt just på denna dynamik, och därmed på basen för ökat välstånd. Den amerikanske ekonomen Mirrlees – som fått ekonomipriset – har gjort analyser av optimal beskattning, det vill säga den skatt som maximerar de offentliga intäkterna utan att försvaga tillväxten. Han har funnit att den optimala marginalskatten för USA ligger på 25 procent.

Sverige är en högskatteekonomi. Vi kan lära något av historien. På 1960-talet hade vi en tillväxt på 4,6 procent, i genomsnitt. Så kom 1970-talet, med en våldsam skattehöjning. Tillväxten föll till 1,2 procent. Kombinationen av ökad progressivitet och hög inflation höjde marginalskatten automatiskt för alla. Facket försökte kompensera sig genom att pressa fram 20-procentiga löneökningar. Följden blev att investeringarnas andel av BNP föll från 24 till 14 procent. Därmed motsvarade investeringarna bara kapitalförslitningen; kapitalstocken ökade inte.

Måste vi ta detta scenario i repris?

Ulla Andersson sa i Studio 1 20 mars att skatteomläggningen 1991 var ”kraftigt underfinansierad”.

Sanningen är att de direkta skatterna sänktes 1991 med 80 miljarder. Det motsvarar cirka 10 procent av det totala skatteuttaget. Men de indirekta skatterna höjdes med 75 miljarder. Nettosänkningen blev alltså 5 miljarder. Hur mycket var det? Totala skatteintäkterna 1991 var 886,3 miljarder. 5 miljarder av detta blir 5,6 promille.

Jag har gått igenom alla finansplaner 1970-1990 och jämfört prognoserna för skatteintäkter med utfall och funnit att differensen ligger i intervallet 10-20 miljarder. Skattesänkningen 1991 låg alltså inom finansdepartementets felräkningsmarginal.

Ulla Andersson är Vänsterns ekonomiska talesperson. Om hon läser ekonomisk statistik är hon ohederlig. Om hon inte gör det är hon okunnig. Något tredje alternativ finns inte.