Ledare

Nils-Eric Sandberg: Vem ska sätta lönerna?

Ledare
Foto:

Alla företag är olika, vilket borde respekteras.

Artikeln publicerades 3 april 2017.

Vår grundidé är att motarbeta marknadsekonomin”. Så sade LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson i en radiodebatt med Svenskt Näringslivs vice vd. Marknadsekonomi innebär att företag är fria att producera och att konsumenter är fria att välja varor och tjänster. Denna frihet vill alltså LO motarbeta. Uttalandet är välkommet då debatten och opinionsbildningen vinner på att makthavarna visar hur de verkligen tänker.

Debatten handlade om lönebildningen. Herrarna var oeniga om nivån på de kommande lönelyften; Svenskt Näringsliv ansåg att 1,5 procent är lagom, medan LO ville ha 2,8. Men båda var överens om att just de ska bestämma nivån på lönelyften för hela industrin. LO vill som vanligt ha en extra ”låglönesatsning” som utestänger alltfler invandrare från arbetsmarknaden. (På fredagen sattes märket till 6,5 procent på 3 år. Reds anmärkning)

Förr i världen var löneförhandlingarna helt centraliserade. Ett antal män från LO och SAF – som arbetsgivarorganisationen då hette – satt några dagar och nätter i SAF:s hus på Blasieholmen och förhandlade. Männen från LO såg till att förhandlingarna alltid dröjde till några minuter efter midnatt, eftersom de då fick dubbelt nattraktamente.

Grundtanken bakom förhandlingarna var att svensk industri är en homogen samling. Alla företag ska ha samma lönestruktur. Denna föreställning kom igen i den utredning om lönebildningen som de tre chefekonomerna i SAF, LO och TCO gjorde – den kallades EFO, efter Edgren (TCO), Faxén (SAF), Odhner (LO). Det förvånar mig att den av de tre som hade ekonomisk kompetens, Faxén, gick med på detta.

Men industrin är inte homogen. Den består av ett stort antal företag med vitt skiftande ekonomiska villkor. Alla har inte samma produktivitet och samma lönsamhet. 1,5 procents löneökning kan vara för mycket för många som är pressade av internationell konkurrens. 2,8 procent kan vara för lite för de företag som har hygglig produktivitet och som behöver betala mer för att kunna attrahera arbetskraft.

Att räkna ut en ”lagom stor löneökning” är omöjligt. Svenska företag kan inte styra världsmarknadens priser utan måste acceptera dem. Efterfrågan, priser, konkurrensvillkor varierar ständigt. Inga prognoser kan förutse den framtida mixen av dessa faktorer.

Vi måste med den österrikiska skolan se ekonomin som ett stort laboratorium, med ständigt skiftande ingångsvärden och därmed ett helt oförutsebart utfall. Företagens kostnader måste alltid kunna anpassas efter dessa skiftande konkurrensvillkor. Och LO kan inte i förväg räkna ut hur alla konkurrensfaktorer förändras i hela världsekonomin.

Lönerna ska inte sättas av organisationer utan i företagen, och bestämmas av marknaden. Det är då de anställda kan ha trygga jobb. Bara då.