Ledare

Nödvändigt med ordningsvakter och kameror

Ledare ,
Foto:
Att skadegörelse alltid har funnits är ingen anledning att acceptera den.

Ordningsvakter, övervakningskameror och belysning. Kommunerna tvingas lägga allt mer pengar på att förhindra brott och skapa trygghet. Det är ett nödvändigt ont.

I Tomelilla har Lindesborgsskolan drabbats av så omfattande skadegörelse att politikerna insett att det är nödvändigt att gräva i den kommunala kassan för att skapa större trygghet. Belysning och grindar är sådana klassiska åtgärder. På stationen vill man ha utökad kameraövervakning. I Ystad har Moderaterna krävt ordningsvakter på brottsutsatta platser, vilket polisen har gett sitt gillande till. I Trelleborg har stöket på biblioteket lett till beslut om ordningsvakt och trygghetsvärdar.

Det är naturligtvis pengar som hade kunnat gå till något betydligt mer konstruktivt. Men likafullt är det nödvändigt att vidta de åtgärder som finns för att åtminstone försvåra för vandaler och illgärningsmän.

När det väl gäller kommer dock polisens arbete aldrig att kunna ersättas. Även om ordningsvakter har en del befogenheter som går utöver vad en vanlig medborgare och väktare får göra, är det ändå mer en förebyggande åtgärd. Om situationerna blir för riskfyllda kan deras arbete stoppas av arbetsskyddsskäl, vilket bland annat inträffat i Bergsjön utanför Göteborg. (SVT 6/10)

Ofta framhålls det att människors känsla av otrygghet inte stämmer överens med den faktiska statistiken. Det betyder att allmänheten får veta att dess oro är obefogad och irrationell. Man talar snusförnuftigt om att människor bara inbillar sig att det var bättre förr.

Det äger förstås på ett vis sin riktighet. Det har inte bara att göra med att man som äldre ser dåtiden i ett skimrande ungdomsljus utan också att man som äldre upplever risker på ett annat sätt.

Äldre känner oro i miljöer som de som unga själva inte såg som obehagliga. Tänk exempelvis stort skränande ungdomsgäng i onyktert tillstånd på nattbuss.

Unga underskattar däremot risker de utsätter sig för och har svårare att se hur deras handlande får konsekvenser för dem själva och andra.

Samtidigt är det de unga – och särskilt unga män – som befinner sig i den verkliga riskzonen för att bi utsatta för brott på allmän plats. Förövarna är också unga män.

Att mäta brottslighet och trygghet är en svår övning. Anmälda och uppklarade brott kan ge en bild, men då gäller det att veta om folk blir mer eller mindre angelägna att anmäla brott och om polisen blivit bättre eller sämre på att utreda dem.

Ett annat sätt är att människor själva får uppge om de har utsatts för brott, som i Brottsförebyggande rådets (Brå) nationella trygghetsundersökning (NTU). Enligt den ökade andelen som uppger att de drabbats av brott 2016 jämfört med 2015, tidigare har siffrorna mest gått neråt för varje år.

Men hur brottsligheten såg ut för 1, 5, 20 eller 40 år sedan är egentligen mest av akademiskt intresse att reda ut. Det är dagens brottslighet som måste bekämpas, även den som tar sig uttryck i meningslös och dyr vandalisering och utförs av ungdomar med hjärnor i kaos. Det är trots allt vuxenvärlden som ska leda dem rätt. Och ”Det krossades rutor även när jag var ung” är ingen ursäkt för att det krossas rutor på skolor i dag.