Obekväma frågor måste ställas

Ledare Artikeln publicerades
Farligt om alla mikrofoner riktas åt samma håll.
Foto: Johan Nilsson/TT
Farligt om alla mikrofoner riktas åt samma håll.

Det onda är inte när journalistiken ställer obekväma frågor och letar efter fler svar än de hittills avkunnade. Det onda är när frågorna inte ställs och svaren inte ges av rädsla för att misstänkliggöras.

Magasinet Filter har i ett reportage av Ola Sandstig intervjuat två i dag vuxna personer. De två berättar att de som barn tvingades av sina föräldrar att spela apatiska. Det är obehagliga vittnesmål. Anahit, idag 20, vittnar om vad som hände för tio år sedan: ”På höstterminen 2009 tog hennes pappa ut henne ur skolan samt förbjöd henne att träffa kompisar och vistas ute på egen hand. Hon fick strikta regler: inte prata, inte le, inte göra miner, inte reagera överhuvudtaget.”

Anahit säger i reportaget: ”Jag kommer ihåg att min styvmamma kunde laga mat så det doftade i hela hemmet, men jag fick inte äta. Ibland kunde jag smyga upp och ta en brödbit eller någonting, för jag var så hungrig.”

Nermin var elva år när hans familj fick avslag på sin asylansökan. Enligt Nermin gjorde föräldrarna allt för att han skulle tas in för vård: ”Jag bad till Gud varje gång att någon skulle säga till min pappa: 'Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?' De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något.”

Ett tv-team kom till Nermins hem, föräldrarna intervjuades medan Nermin låg instängd på sitt rum. Filter skriver: ”När intervjun var färdig öppnade hans pappa dörren och rullade ut Nermin framför kameran. Han låg blick stilla i liggstolen, med slutna ögon och huvudet kraftig vridet åt sidan. Reportern: 'Han är 13 år och har slutat kommunicera, äta och röra sig'.”

Reportaget i Filter lyfter fram att det fanns en infekterad debatt redan för 15 år sedan om de apatiska barnen. Journalisten Gellert Tamas får hård kritik för att i SVT:s Uppdrag Granskning och i en bok ha avfärdat dem som ifrågasatt rimligheten i att så många barn samtidigt drabbades av den svåra apatin just i Sverige. Tamas har i sin tur svarat med att ifrågasätta journalisten Ola Sandstig. Redan innan reportaget publicerades skrev Gellert Tamas i DN om Ola Sandstigs samarbete med Chang Frick på Nyheter idag, under rubriken ”Varför tiger Filter om kopplingen till ytterlighetshögern?”

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop, gör i en krönika i Dagens Samhälle den kloka reflektionen: ”Nu har stunden kommit då budbäraren ska skjutas. Den där Ola Sandstig är en tvivelaktig person har Tamas redan meddelat, i en artikel där han på klassiskt manér föregriper granskningen med ett eget osande angrepp på granskaren.”

Reportaget i Filter ger plats åt flera röster om apatiska barn och orsakerna bakom. Det är ingen enkel bild som serveras, men samtidigt långt ifrån den fullständiga. Det senare kan inget reportage i världen ge. En viktig sakupplysning är att fenomenet inte har upphört. Filter hänvisar till Socialstyrelsen som uppger att flera hundra personer har vårdats för ”Uppgivenhetssyndrom” de senaste åren, där det ofta är föräldrarna som sköter sondmatning i hemmet. Det verkar finnas all anledning att gräva djupare i om fler barn lider på samma sätt som Anahit och Nermin en gång gjorde.

En annan mer övergripande lärdom är att journalistik och samhällelig debatt aldrig mår bra av en för stark enighet, konsensus. Marie Hessle, en gång regeringens samordnare regeringens utredning om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom säger: ”Jag har ju jobbat i diktaturer på olika FN-uppdrag tidigare. När jag satt i Sverige och skulle hantera medierna så var det som om jag levde i en egen diktatur, tyckte jag. Det hade ingen betydelse vad jag sa, för det fanns redan en medial agenda i den här frågan.”

Det finns särskilt i kontroversiella ämnen behov av att ställa adekvata frågor och söka svar på dem, även om risken är stor att andra omedelbart vill vara framme med en stämpel för att misstänkliggöra avsändaren.

Det är inte applåderna från kollegorna som gör journalistiken, det är relevansen i frågorna och svaren.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ystads Allehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.