Monika Olin Wikman: Olin Wikman: Metoo får inte bli ett enda långt drev

Män sparkas eller utesluts på löpande band, bort med den förkastlige. Man kan inte acceptera ett förkastligt eller kriminellt beteende, men hur är det med skuld och straff? I vårt samhälle gäller tack och lov en rättsordning där man utgår från att även den anklagade ska få föra sin talan. Du får en försvarsadvokat även vid de grövsta brott som mord och rån. Du kan dömas till hårda straff och när du avtjänat detta anses du juridiskt ha sonat ditt brott.

De som nu hängs ut i media eller på sociala medier har inte en chans att föra sin talan och domen kan för många bli evig. Metoo blottar en uppdämd vrede som är högst förståelig men ibland tar den sig vedervärdiga uttryck. Jag blir skrämd av en del kvinnors hatfulla inlägg mot dem som hängs ut, de tycks inte förstå att det blir en bumerang och som motverkar vad de vill uppnå.

Jag har själv varit utsatt för drev, bort med henne hette det, vi vill ha vårt sjukhus kvar, hon har för hårda nypor. Det var som så ofta en kollektiv ilska som sopar bort det mänskliga, en massprojektion som väller fram. Man är chanslös, bortsopad, ensam. Man kan ha gjort fel, väldigt fel, men proportionerna blir inte rimliga. Upprättelse får man aldrig.

Jag önskar innerligt att metoo ska få framgång och att vi ska ta ytterligare steg mot verklig jämställdhet och respekt mellan könen. Jag tillhör en kvinnogeneration som arbetat aktivt för jämställdhet sedan 1970-talets början. För oss handlade det om utbyggnad av dagis, föräldraförsäkring, utveckling arbetsmarknaden och likvärdiga löner. Nu öppnas andra opinions- möjligheter genom den digitala tekniken. Låt oss hoppas på sans och balans och att vi förmår värna det ömtåliga och vackra som finns i kärleken. Man måste kunna skilja mellan förkastliga övergrepp och trakasserier och det som är drullputtigt eller obetänksamt. Och visst måste man kunna få ångra sig, bättra sig, inte vilja göra så igen? Sona.

Och vad sägs om nåd ibland?