Rädda den sekulära rättsstaten

Ledare Artikeln publicerades
Arbetsdomstolen ska hålla gud utanför.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Arbetsdomstolen ska hålla gud utanför.

Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsdomstolen blandar in religiösa skrifter och tolkningar i sina avgöranden. Lagstiftarna undantar religiös klädsel från maskeringsförbud. Den sekulära rättsstaten naggas i kanten av myndigheter, domstolar och lagstiftare.

Arbetsdomstolen tilldömde i veckan en kvinna diskrimineringsersättning på 40 000 kronor för att kvinnan inte fick fortsätta en anställningsintervju, efter att ha vägrat att ta den manlige chefen i hand.

Sakine Madone, politisk redaktör på VLT, har skrivit utmärkt om detta i en ledare: ”I slutändan riskerar alltså muslimska namn att sållas bort. Allt för att DO med hjälp av rättsväsendet jagar skadestånd till den som kräver att få diskriminera i religionens namn.”

Det finns fler anledningar att upprepa VLT-redaktörens budskap och granska fallet närmre. Det råkar nämligen vara en del i en trend som i förlängningen gröper ur den sekulära rättsstaten.

Företaget i fråga, en tolkförmedlingen, har som policy att anställda ska hälsa på alla på samma sätt: man tar i hand oavsett kön, hudfärg eller frisyr. Vid första anblick är det en vattentät policy. Nu går det förstås att invända att handskakning inte nödvändigtvis är det enda accepterade hälsningssättet, mest används det numer i formella sammanhang och när man träffar någon för första gången, vilket Arbetsdomstolen också noterar. Det hade absolut kunnat bli ett riktigt intressant fall – är handskakningspolicy okej eller ej?

Men nu fann Diskrimineringsombudsmannen en annan ingång på ärendet. DO valde att hänvisa till kvinnans religiösa övertygelse. I DO:s grunder, som anfördes i Arbetsdomstolen, heter det: ”Hennes muslimska tro kräver att hon lever enligt ett antal regler för att bekänna sin tro gentemot sig själv och andra, för att behaga sin Gud och för att efter sin död komma till paradiset.” ”Ett krav på handskakning skulle alltså för NN innebära att hon tvingas begå vad som för henne är en synd och även utsätta sig för obehag genom att fysiskt beröra och låta sig beröras av män utanför hennes närmaste familjekrets.”

DO hänvisar alltså till Gud och att denne meddelat att handhälsning med motsatta könet är synd. Här ligger gamle frikyrkopastorn Åke Green i lä.

Arbetsdomstolen gick i huvudsak på DO:s linje, och tilldömde kvinnan 40 000 kronor i diskrimineringsersättning för att hon inte fick fortsätta anställningsintervjun. (Två ledamöter fann klokt nog anledning att reservera sig.) I domskälen hänvisar Arbetsdomstolen till Europakonventionen: ”vägran att ta personer av motsatt kön i hand får anses ha en sådan nära och direkt koppling till en religiös trosuppfattning att det är fråga om en sådan religiös manifestation som skyddas av artikel 9 Europakonventionen.”

Arbetsdomstolen redogör därefter för en tolkning av koranen som ligger bakom: ”Förbudet mot kroppsberöring, däribland att skaka hand, mellan kvinnor och män som inte är nära, har sin bakgrund i en vers i Koranen som handlar om en grupp kvinnor som skulle avlägga trohetsförklaring till profeten Muhammad”.

Förutom det mycket märkliga i att en svensk domstol hänvisar till Koranen som en källa att åtminstone indirekt ta hänsyn till i domskäl, är detta enligt många muslimer en vantolkning av den religion de bekänner sig till. Socialdemokraten Nalin Pekgul twittrar träffande ”Med vilken rätt förvränger DO och Arbetsdomstolen min religion. Det är uppenbart att DO går salafisternas ärenden och därför borde myndigheten läggas ned. ”

Enklaste sättet att se det absurda i DO:s – och numer tydligen också Arbetsdomstolens – resonemang är att vända på steken. Vad om arbetsgivaren har en policy som säger att på företaget tar vi inte kvinnor i hand? Eller hur hade domen fallit om en vit man vägrat ta en svart kvinna i hand, med hänvisning till att fysisk beröring av svarta människor skulle göra att han inte kom till himlen?

Religionsfrihet i en sekulär stat innebär inte – eller ska inte innebära – att man har rättigheter som går utanför andra människors, med hänvisning till tron. Den som tillber racerguden och hans profet Ronnie Lauda, är fri att göra det, och får inte diskrimineras från att köra på allmänna vägar, så länge vederbörande följer de regler som fastställts i demokratisk ordning. Men det blir inte okej för lärjungarna att köra 170 på 80-väg för att racerguden har påtalat vikten av detta i sin kommunikation från asfaltshimlen till anhängarna på Nürburgringklostret.

Diskrimineringsombudsmannen har, tvärtemot sitt grundläggande uppdrag, främjat livsåskådningar som tror på könsåtskillnad och diskriminering. Arbetsdomstolen kör tyvärr i samma dike med slutsatsen att företagets policy: ”är ägnad att utestänga personer som gör samma tolkning av islam som NN från delar av arbetsmarknaden.” Arbetsdomstolens beslut, som inte går att överklaga, är en större förlust än att det handlar om ett olyckligt enskilt ärende. Det är en förlust för ett sekulärt, rättssäkert samhälle, där egna livsåskådningar ligger utanför det som bedöms.

Lagstiftarna i riksdagen har tyvärr också lämnat den sekulära principen. När riksdagen klubbade maskeringsförbudet vid idrottsevenemang, gjordes undantag för vissa människor: ”Förbudet gäller inte den som täcker ansiktet av religiösa skäl”. Ett avsteg från den sekulära statens principer om att alla ska behandlas lika oavsett livsåskådning. Något som naturligtvis AIK-fansen med humor noterade, och klädde sig i heltäckande Niqab och med banderoller förkunnade ”AIK:s Ultras menar väl, nu maskerar vi oss av religiösa skäl.”

Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman, avfärdade det med att ”Det tyder väl på att AIK:arna har lite humor.”

Vad Ygeman inte noterade var att just humor är ett utmärkt sätt att avslöja politiker som inte gör sitt jobb, exempelvis klubbar undermålig lagstiftning. Men att sekulära principer och likabehandling oavsett kön, hudfärg eller livsåskådning inte längre är självklart i det svenska rättssystemet är i längden inget att skratta åt. Diskrimineringsombudsmannens och Arbetsdomstolens avgörande har – genom att blanda in religiös tro i argumentationen om vad som rättfärdigar handskakningsvägran– skapat större splittring i samhället.

Frågan hade faktiskt kunnat avgöras helt sekulärt: Har en arbetsgivare rätt att kräva att de anställda hälsar på ett visst sätt, och att alla ska behandlas lika i det avseendet? Om svaret är nej, gäller det förstås alla och några bakomliggande religiösa skäl hade inte behövt blandas in över huvud taget.