Regering utan vapenkontroll
Misstroendeförklaringar tillhör det politiska spelet, men det gör också försvarstalen från ministrar om hur mycket man har gjort för att åtgärda bristerna och att det mesta egentligen är tidigare regeringars fel. Justitieminister Morgan Johansson, inrikesminister Mikael Damberg och deras chef Stefan Löfven har det yttersta ansvaret för medborgarnas säkerhet och att se till att vända trenden på den grova kriminalitetens område. Att jobbet är svårt är ingen ursäkt. Det är nämligen det som är uppdraget, det är därför skattebetalarna/väljarna avlönar dem.
Hittills är slutsatsen att firma Löfven, Johansson och Damberg (UPA) inte har förmått uppbåda tillräcklig styrka för att sätta stopp på de maffior som använder sprängmedel och skjutvapen för att upprätthålla sin verksamhet och försvara den mot konkurrenter. Som åskådare kan man förundras över att det ofta heter att polisen vet precis vilka det handlar om, hur många de är och att man därför kan kalla dessa typer till möten för att berätta att man hädanefter kommer att använda sig av alla de metoder myndigheterna har för att jaga kriminella. Det är inget fel att berätta för samhällets rötägg att polis och övriga myndigheter avser att göra sitt arbete, men man kan också ställa frågan om det inte redan görs, och i så fall varför inte?
Det är faktiskt också rimligt att fråga sig vilken motkraft samhället har när det inträffar exceptionella händelser. Sprängningen i Linköping tidigt i somras var i sin omfattning sådan att alla polisiära resurser borde ha ägnats åt att snabbt slå till mot alla tänkbara kriminella organisationer och lösa anhang med potential att utföra liknande dåd. Allt för att i möjligaste mån hålla potentiella gärningsmän under kontroll och säkra så mycket sprängmedel och vapen som möjligt. Man ska inte använda krigstermer i fredstid, men samtidigt måste en sprängning av militär dignitet betraktas som ett terrordåd riktat mot hela samhället. Då är det inte Ture Sventon eller ens ”ett sluta skjuta”-program som ska vara samhällets svar. Det skulle det inte ha varit om främmande makt hade genomfört något liknande bombdåd. Även rättssamhällets kapacitet måste ställas i relation till hur dåden ser ur och vilken skada de kan medföra. Sverige har knappast polis, åklagarmyndighet eller lagstiftning utformad för kriminalitet av det här slaget.
Upprepade bombdåd där människor riskerar att dö i sina hem eller skadas allvarligt på väg hem från en festkväll – som den unga kvinnan i Lund – är genom sin seriemässighet ett minst lika stort hot mot samhället som ett planerat ett genomfört terrordåd. Dödsskjutningar på pizzerior och vid gatukök blir vid en hög frekvens också det.
Att det skulle ha sett väsentligt annorlunda ut på de brottsdrabbade gatorna och husen med en annan regering är att hoppas på för mycket. Men ansvarsutkrävande både bakåt och i nutid är en väsentlig del av demokratin. Det är mycket förtroende som de högst ansvariga ministrarna gör anspråk på. Då ska de också tåla prövning, möjligen också lämna sina uppdrag.
Att vapnen som är tänkta att skydda regeringen tycks vara på villovägar höjer inte precis förtroendet för förmågan att skydda befolkningen i övrigt. Det hela ger ett symboliskt intryck av en statsledning som inte ens kan hålla dörren stängd till sitt eget vapenskåp. De har inte koll, de leder inte landet som det förtjänar att ledas.
