Så blir Liberalerna meningsfulla

Ledare ,
Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson under Liberalernas turné.Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060
Foto: Henrik Montgomery/TT
Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson under Liberalernas turné.Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

Om Liberalerna inte skaffar sig en politik för småstädernas och landsbygdens folk kan det kvitta vem som blir partiledare.

Tro det eller ej. Men det finns en liberal ådra i Skåne. Skåne var Liberalernas näst starkaste (nåja) län i EU-valet, efter Stockholm. Det var bara i storstadslänen Liberalerna nådde upp över 4 procent, i övriga Sverige är partiet en nästan utraderad företeelse. Mönstret avspeglar sig i Skåne, i traditionella arbetarstäder (undantaget Landskrona) och på landsbygden finns knappt Liberalerna. I Ystad finns stödet i de borgerliga stadsdelarna, men ute i de mindre orterna är stödet marginellt. I Simrishamn finns små liberala fickor, man kan möjligen ana ett samband med inflyttat välstånd i kustbyarna och fler röster på Liberalerna. Likadant i Tomelilla, de Liberalväljare som finns bor i Brösarp. Men även där är det liten sannolikhet att två halmhattar möts på söndagspromenaden.

Mikrobetraktelser kan säga en del om den stora bilden och om varför Liberalerna lider så. Egentligen är ett parti i sig inget att sörja över, det är mest en sak för de medlemmar som betraktar sitt parti som en kyrka de försvarar tills de dör eller konverterar. Liberalerna kan dock i form av sin historia med färre demokratiska felsteg än de flesta andra partier, vara något att värna lite extra om. Liberalerna lever sannolikt vidare också efter denna kris även om det sker genom delning. Just delning har som bekant inträffat förr.

Känslorna inom Liberalerna drar i väg när invandringens olika aspekter diskuteras, på ett sätt som inte ens ett rusdrycksförbud kom i närheten av. Om Liberalerna är det överanalytiska rationella alternativet i andra frågor åker känslorna upp och ut genom taket just när det kommer till migration, integration och nationalstat. Den nervositeten har allra högsta grad medverkat till att Folkpartiet/Liberalerna inte har kunnat fånga upp någon del av den socialdemokratiska krasch som inträffat i bland annat Skåne de senaste decennierna. Det fanns en gång ett Skåne som var politiskt uppdelat i rött, grönt och blått, där S i städerna och C på landsbygden stod för 75 procent och de blåa växande villaförorterna runt Malmö för resten. Men i den snabba förändringen från ett etniskt och religiöst homogent men klassindelat samhälle till ett mångkulturellt klassindelat dito, fångade Sverigedemokraterna (och tidigare andra partier) upp ett folkligt missnöje.

I den matchen har Folkpartiet/Liberalerna inte varit med. Fokus låg på att ta avstånd från SD, vilket var ett icke-svar på de frågor väljarna ställde sig. Att stå upp mot okunskap och fördomar är en sak, men att förklara att allt, alltid handlar om att väljarna har missuppfattat sakernas tillstånd leder inte till något resultat. Inte i val, inte i politiska beslut och inte i vardagen ute i städer och byar. Den som vill styra måste fånga upp strömningar i samhället för att försöka förstå vad som ligger bakom dem. Kan det vara så att allmogen därute har upptäckt något vi inte vill kännas vid, eller inte har förstått? Kan det rentav vara så att våra egna fördomar spelar oss ett spratt när samhället ska analyseras? Alla missnöjesyttringar är kanske inte tidigare innesluten fascism som väntat på att poppa fram?

Det är inte farlig opportunism eller populism att lyssna och försöka förstå. Ibland kan det rentav vara nyttigt att tänka tvärtom mot vad en folkpartist normalt gör. Inte börja med uppfostran av folket utan vända på kuttingen och försöka bli tagen på allvar av väljarna. När Centerpartiet och Socialdemokraterna gjort sig till storstadspartier och nästan klubbat ner Miljöpartiet och Liberalerna i jakten på Södermalmsväljaren och hens släktingar, vore det önskvärt att det gamla Folkpartiet styrde kosan ut mot bygden. Vågar ett pånyttfött parti ta risken att möta fotfolket kommer de att bli överraskade av att det önskas väldigt lite av fascism och väldigt mycket av fungerande utbildning, sjukvård, polis, brandkår och fri företagsamhet där ute i land och småstad.