Ledare

Sätt ny fart i sundet

Ledare
Flygande, flytande farkost försvann.

Skåningarna tappar intresse och förståelse för Danmark och danskan. Det bådar illa för regionen.

Artikeln publicerades 28 januari 2017.

I dag är det många skåningar som inte var med på flygbåtarnas och svävarnas tid. Det är självklart att färden till Danmark och Kastrup går över en bro och ner i en tunnel. Det är svårt att föreställa sig ett 1990-tal där bromotståndet var starkt och många förklarade att förbindelsen var dålig för miljön – Centerns Olof Johansson lämnade regeringen när beslutet togs. Andra pekade på att resandet över sundet var litet, och hävdade att det inte fanns underlag för en fast förbindelse.

Så fel de skulle visa sig ha. Under många år gick resandet och pendlandet stadigt uppåt. Danskar flyttade till Sverige, men jobbade kvar i Danmark och svenskar dagpendlade till jobben i Danmark. Kastrup blev en integrerad flyghub för hela södra Sverige.

De politiska förhoppningarna, inte minst på den skånsksvenska sidan, har hela tiden varit stora om att storstadsregionen ska bli allt mer av en enhet. Det kan tyckas naturligt att fasta förbindelser och större utbyte av jobb, boende och möten också resulterar i mer gemensamma värderingar, kultur och närmande i språk.

Det är nu inte alls en självklarhet. På flera punkter tycks det snarare som att distansen mellan Danmark och Skåne har ökat. När skåningarna får uppge om de anser sig förstå danska obehindrat är det allt färre som gör det, och de som anser sig göra det är äldre. Intresset för danska nyheter är också i dalande.

(Sydsvenska SOM-undersökningar 2004-2015)

Det är kanske lätt att överskatta den egna förmågan att förstå grannlandets språk, men förr var dansk tv ett vanligt inslag i skånska vardagsrum. Den skolningen i danska är inte lika naturlig i dag, när medieutbudet är något helt annat. Kunskapen i amerikansk engelska, om amerikansk populärkultur och amerikansk politik lär vara större än kunskapen om motsvarande områden för grannlandet bland de flesta yngre skåningar. Om detta finns dock inga undersökningar.

Däremot pekar SOM-undersökningen samtidigt på att de som kan tänka sig att jobba på andra sidan sundet och även flytta dit är betydligt fler i de yngre ålderskategorierna. Och det är i arbete och boende som mycket av verklig integration ligger, något som lundaforskarna Jesper Falkheimer och Nils Gustafsson uttryckte de när de i veckan presenterade sitt kapitel i forskarantologin ”Slutna rum och öppna landskap”.

Tyvärr har SOM-institutet i det underliggande materialet gjort ett skifte i frågeställningen om hur viktigt skåningarna tycker att det är med ökat samarbete över landsgränsen i regionen.

En fråga om inställningen till att utöka samarbetet i Öresundsregionen, som sju av tio skåningar svarade gillande på 2011, byttes till frågan om ”Skåne ska ingå i The Greater Copenhagen”. Intresset för det var svagt, bara var fjärde kryssade ja. Vid tidpunkten för frågan var den nya samarbetsformen inte ens klubbad i Region Skåne. Därmed blir det omöjligt att jämföra svaret med dem som angavs fyra år tidigare.

Men SOM-undersökningen ger anledning att fundera vidare över den folkliga förankringen för att utveckla Öresundsregionen. Visionen att Köpenhamn är ett starkt draglok för hela Skåne och Själland, riskerar att stanna vid en vision om inte integrationsarbetet tas på allvar.

Det kräver både politiskt och folkligt engagemang, och där kan man tvista om vad som är hönan och ägget.

Broar och tunnlar är dyra och komplicerade byggen, men att överbrygga kulturella och språkliga hinder kan vara oerhört mycket svårare. Om så det bara är ett sund och ett gatt som skiljer människorna åt.