SD-frågan på sin spets
Att vara störst räcker inte för att styra en kommun. Inte ens i Sjöbo. Sverigedemokraternas 27 procent ger 14 av 49 mandat och betyder alltså att SD fortfarande har långt till majoritet. Inte ens med Sjöbopartiets två mandat räcker det på långa vägar. Hade SD nått 39 procent, så många som lade sin röst på SD när Sjöboborna röstade till riksdagen, hade det lokala SD-toppen André af Geijerstam haft mer att hoppas på. Förvisso är minoritetsstyre inget ovanligt i kommunerna, inte heller i Sjöbo. Sjöbopartiets Sven-Olle Olsson hade exempelvis 31 procent av rösterna bakom sig när han 1991 återtog kommunalrådsposten, som han tidigare hade innehaft i form av centerpartist.
Moderaternas Magnus Weberg ligger ändå bättre till för att behålla posten som kommunstyrelsens ordförande, hans moderater tappade visserligen platsen som största parti, men det var på grund av andra partiers tapp till SD. Webergs moderater gick till och med fram ett mandat till 13. Allianspartierna samlar tillsammans 22 mandat. Socialdemokraterna har 8, Vänsterpartiet 2 och MP 1.
Men i Sjöbo, liksom i Hörby, ställs saker på sin spets när SD gör anspråk på kommunalrådsposten. Det gör att den gamla frågan, som fortfarande dominerar rikspolitiken, om hur SD ska hanteras och behandlas kan anses vara definitivt överspelad. Nu är det svårt att fundera över om det är tillåtet att få stöd från SD eller hur man ska få dem att följa efter utan att det märks. De andra partierna med maktambitioner måste förhålla sig till frågan om man är beredd att vara en mindre partner till SD eller om man i en större koalition är beredd att ingå formella överenskommelser om styret med fördelning av poster. Då ska man också ha ett gemensamt program och ta gemensamt ansvar för kommunens utveckling och resultat.
I andra kommuner agerar SD annorlunda. I Trelleborg är SD också störst, med 13 mandat, med S och M som jämbördiga tvåor med 12 mandat. Men där har SD:s Helmuth Petersen förklarat att han inte aspirerar på posten som kommunstyrelsens ordförande. Det har i sin tur fått det nuvarande kommunalrådet Torbjörn Karlsson (S) att ifrågasätta om SD är berett att ta ansvar. Då ska man komma ihåg att Karlsson under nuvarande mandatperiod lett en bred majoritetskoalition med fyra partier, i hög grad bildad just för att stänga SD ute.
Frågan Karlsson ställer sig är relevant. SD har i många kommuner haft en tillvaro där de bara har kunnat segla med genom mandatperioden. SD har kommit undan med tomma stolar, interna bråk, få egna motioner och dåligt budgetarbete. Det har säkert bidragit till att SD får färre röster i kommunvalen än när skåningar röstar till riksdagen. Men likafullt anser många att SD är värda rösten. Då återstår frågan om det enda rimliga alternativet ändå inte är att ta tjuren vid hornen och i högre grad utkräva ansvar av SD. Ytterst skulle det till och med kunna innebära posten som kommunstyrelsens ordförande. Då kan verkligen saken ställas på sin spets och väljarna få veta om SD:s lokala företrädare har förmåga att styra en kommun.
Nu är de flesta kommunalpolitiska företrädare, Magnus Weberg (M) i Sjöbo är av allt att döma ett sådant gott exempel, engagerade för att driva sin kommun åt bästa möjliga håll och inte utsätta den och invånarna för experiment. Då kommer till slut saken att handla om att hitta de bästa lösningarna på sakpolitiska frågor – som skolan, äldreomsorgen, näringslivet, infrastrukturen och invånarnas trygghet. I det arbetet gäller det mer än någonsin att finna nya samarbetsvägar i politiken för att nå resultat där ute i verkligheten. Hur de vägarna ser ut avgörs nog snarare av kompetens, personkemi och förtroende än gamla politiska skiljelinjer. För Sjöbo förtjänar att betraktas av omvärlden som något annat än ett frustrerat landsbygdsnäste av främlingsfientlighet.
