SD:s abortmotstånd har inget med svenska värderingar att göra
Upp till kamp för den heterosexuella kärnfamiljen! Så har Sverigedemokraternas familjepolitiska retorik traditionellt låtit – åtminstone fram till partiets senaste landsdagar, då de antog en mer resonerande hållning.
Trots att SD fortfarande har kvar skrivelser om mamma-pappa-barn-konstellationen som det mest naturliga har Sverigedemokraterna försökt etablera sig som ett hbt-vänligt parti. SD har försökt att koppla invandringspolitiken till hbt-personers rättigheter, bland annat genom att peka på gayfientliga inslag i hederskulturer.
Samtidigt vill man behålla den konservativa profil partiet förknippas med. Konflikten mellan SD:s vurm för svenska värderingar – som ju oftast är progressiva – och värdekonservatismen finns i flera frågor. Ett tydligt exempel är abortfrågan, som seglat upp i debatten efter att Jimmie Åkesson intervjuades i SVT Opinion under Almedalsveckan.
Sverigedemokraterna vill sänka gränsen för fri abort från dagens vecka 18 till den 12:e veckan i graviditeten. Åkesson skruvade på sig och försökte vifta bort skrivelsen i partiprogrammet. “Det är ingen avgörande fråga, det är mer ett principiellt ställningstagande”, sa han undvikande.
Sverigedemokraternas största opinionsrelaterade problem är att de är socialkonservativa nationalister i ett av världens mest progressiva länder. Deras konservatism gör att de tar ställning mot en liberal abortlagstiftning och prideparader – saker som är så självklara för de allra flesta svenskar att de skulle kunna beskrivas som svenska värderingar.
Men vurmen för svensk kultur gör att de inte kan avfärda progressivismen helt. “Många andra länder i Europa har vecka 10 eller 12”, sa Åkesson i intervjun. Sverige är dock inte som andra länder i Europa. Det finns ingen stark folklig opinion för att sänka abortgränsen. Det är Åkesson givetvis medveten om. Därav de obekväma svaren.
För att bli ett renodlat nationalistiskt parti, som tar hänsyn till att svenskarna inte är särskilt värdekonservativa, måste man i viss mån släppa motståndet mot progressiva reformer. Samtidigt har Sverigedemokraterna profilerat sig själva som motståndare mot det “vänsterliberala etablissemanget”, och måste hålla ett visst avstånd mot livsstilsliberalerna på Södermalm, som det brukar heta.
Detta är en svår balansgång för partiet. Att vara progressiv när det är invandrare som står för det konservativa motståndet, men konservativ när fienden i stället är de föreställda Södermalmsborna, är inte trovärdigt.
Troligtvis kommer SD att fortsätta sina omprövningar i sociala frågor. Partiets viktigaste fråga är trots allt motståndet mot invandring. Även om det kan verka osannolikt i dagsläget bör de etablerade, liberala partierna ha detta i bakhuvudet.
Ett SD som profilerar sig i frågor som hedersförtryck, slöjtvång, könsseparatism och andra företeelser som kommit med invandringen, och som på många sätt går emot idén om det liberala Sverige, kan mycket väl ta väljare från de traditionellt liberala partierna. Oavsett hur genuin Sverigedemokraternas “progressivism” må vara.
