Själv är bäste recensent

Ledare Artikeln publicerades

Håkan Juholt, S-ledaren ni minns, fick ofta beröm för sin talekonst.

Han kunde elda upp massorna med slagkraftiga budskap. Installationstalet i mars 2011, i vilket Håkan Juholt lyckades hylla varenda socialdemokratisk ledare före honom – Olof Palme med extra glöd – övertygade många på vänsterkanten i partiet om att doldisen skulle bli svaret på deras böner om en ny Messias.

Daniel Suhonen,då bland annat ledarskribent i Västerbottens Folkblad och Piteå-Tidningen, skrev på måndagen efter extrakongressen en ledare där talet höjdes till skyarna. ”Det var ett tal fyllt av vitalitet och självförtroende – men framförallt blåste talet till strid för en socialdemokratisk samhällssyn”, förklarade Suhonen.

Ett gott betyg. Särskilt som Suhonen skrivit en stor del av talet själv; något som Anna Hellgren avslöjade i en recension i Expressen av den nyligen utkomna boken om Juholt En marsch mot avgrunden (Albert Bonniers förlag). ”Det var Daniel Suhonen som skrev lejonparten av textmassan, medan Nuder och andra lade till vissa bitar”, enligt Anna Hellgren.

Daniel Suhonen själv hävdar (DN 19/3) att han inför Juholts anförande inte hade en aning om vad som skulle komma: ”Men det häpnadsväckande för mig var att ganska mycket av det jag skrivit var med. Dessutom – och det var det viktigaste – var det ett storartat politiskt tal.”

Att en ledarskribenthyllar det tal han själv bidragit till har förstås orsakat en del munterhet i sociala medier, där Suhonen inspirerat till förslag om sätt att oblygt visa uppskattning för egna formuleringar; som att gilla sin egen Facebook-uppdatering eller att ”retweeta” egna inlägg på mikrobloggen Twitter.

Men å andra sidan: tycker man att ett tal är genialt så gör man. Lite måste ju även en socialist våga tro på sig själv.