Skåne växer snett

Ledare Artikeln publicerades
Alla grenar är inte lika livskraftiga.
Foto:Foto: Ingo Wagner
Alla grenar är inte lika livskraftiga.

Skånes befolkning ökar. Men det betyder inte att hela Skåne är friskt och starkt.

Regionens utvecklingsstrategi går under namnet ”Det öppna Skåne 2030”. I den slås det fast att Skåne ska erbjuda framtidstro och livskvalitet. Länet ska vara en stark tillväxtmotor, överallt i det som kallas Skånes ”flerkärniga ortstruktur”. Här ska morgondagens välfärdstjänster utvecklas och Skåne ska vara globalt konkurrenskraftigt.

Det är fina ord. På åtminstone ett område överträffar Skåne målsättningen. Skåningarna blir fler – och det snabbt. Målet är satt till 1,5 miljoner invånare 2030 och enligt Region Skånes senaste befolkningsprognos kommer det att nås tidigare än så.

Därför kan direktören för regional utveckling, Mikael Stamming, i förordet till årets uppföljning av utvecklingsstrategin slå fast: ”Att Skåne nu har en befolkning på mer än 1,3 miljoner invånare där både inflyttning och födelsetalen har ökat, indikerar på att Skåne ses som en attraktiv plats att bosätta sig på.”

Men som den frekventa läsaren av denna ledarsida vet är Skåne långt ifrån ett föregångslän på alla områden. Skåne är inget ekonomiskt under, tvärtom lider länet av ständig undernäring.

Skåne har ett till synes permanent problem med låga inkomster, låg sysselsättning och geografiskt skev tillväxt. Med den stora invandringen hösten 2015 har fördelningen blivit ännu knepigare.

Det dåliga skatteunderlaget, 92 procent mot rikssnittet, är en tydlig signal om Skånes svårigheter. Undantag finns i kranskommuner runt Malmö, som Lomma och Vellinge, och i nordväst med Båstad och Höganäs. Men både storstaden Malmö och kommuner som Landskrona, Burlöv, Klippan, Östra Göinge och Tomelilla ligger mycket lågt, mellan 82 och 85 procent av riksgenomsnittet. Det ger en bild av att kommuner av helt olika slag har fattig befolkning, och även att kommuner med direkt geografisk närhet kan skilja sig drastiskt åt.

Region Skånes strateger har en optimistisk ingång till den unga nyinvandrade befolkningen: ”Denna struktur ger Skåne väsentligt bättre förutsättningar att klara tillväxt och försörjningsbalans.”

Men det finns uppenbara svårigheter som också hör ihop med befolkningsökningen. Bostadsbrist är en sådan. För att åtgärda det ställs också krav på att det finns människor som kan betala för bra bostäder.

För att människor ska ha råd krävs att de har utbildning och kompetens som motsvarar arbetsmarknaden.

Tyvärr är risken för arbetslöshet stor i flera av de grupper som kommer till Skåne. Skåne har den lägsta sysselsättningsgraden av alla län, 75 procent, även när gränspendlare till Danmark räknas in. Unga, utomeuropeiska invandrare och lågutbildade har det svårast att få jobb.

Enligt siffror i rapporten, tyvärr ett par år gamla, är sysselsättningen avsevärt lägre bland utomeuropeiska män (49 procent) och kvinnor (45 procent) än bland svenskfödda, där över 80 procent är sysselsatta.

Skåne har lyckats med den enkla delen, att ta emot många människor. Den riktigt svåra delen återstår dock. Med tanke på segregationen och ojämlikheten i allt från skola till kriminalitet, i Malmö och en del andra kommuner, är det uppenbart att ”Det öppna Skåne” måste uppdateras. Konkreta och handfasta åtgärder måste till för att få fler människor i utbildning och jobb, bort från ekonomiskt bistånd och destruktiva miljöer.

Den politiska situationen blir allt mer komplicerad och efter valet 2018 kan den försvåras ytterligare.

Då hjälper inte hysterisk pajkastning från politiker och debattörer om vem som är ond eller god. Då krävs en kombination av hårda och mjuka åtgärder.

Region Skåne och de 33 kommunerna måste i politisk handling – och i krav på staten – slå ner på kriminaliteten. Istället för att tramsa om vinster i välfärden måste de köpa in tjänster från dem som har dokumenterad erfarenhet av att lyckas i svåra miljöer. De måste lyfta och skydda de unga som vill sköta sig i skolan, och se till att att alla friska vuxna som får ekonomiskt bistånd utbildar sig eller arbetar.

Och det måste ske nu. Annars har de goda politiska krafterna plötsligt inget alls att säga till om.