Skatterna eldas på
Nästa år inför regeringen en ny skatt på avfallsförbränning. Eller ja, skatten är nygammal. Den har testats förut och avskaffats eftersom miljöeffekterna uteblev. Men ur den oformbara massa som utgör regering och regeringsunderlag slipper en mängd symbolskatter igenom. Avfallsförbränningsskatten har fått kritik från en mängd remissinstanser, bland annat Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Skatteverket, Konkurrensverket och Kommerskollegium. I remissvaret från Naturvårdsverket på utredningen Brännande skatter hette det: ”Naturvårdsverket anser inte att utredningen ger ett tillräckligt underlag för att bedöma effekterna av en möjlig skatt på avfallsförbränning. Med den utgångspunkten instämmer Naturvårdsverket i betänkandets slutsats att en skatt på avfall som förbränns inte bör införas i nuläget.”
Intresseorganisationen Energiföretagen i Sverige menar att skatten i praktiken blir en skatt på fjärrvärme. (Dagens Samhälle 18/12 2018) För att öka återvinningen ser kritikerna att andra åtgärder för ökad källsortering och producentansvar är effektivare.
Skatter på avfallshantering är riskabla då de kan få andra effekter än de önskade. Om kostnaderna för hushållen ökar i avfallshanteringen är risken att avfallet hamnar på helt andra ställen än i effektiva förbränningsanläggningar som förser hushåll med värme. Det går bara att titta i dikeskanterna längs de svenska vägarna där det numer är en vanlig syn med avfall av olika slag, ibland hela säckar. Avfallshantering bör av det skälet vara enkel och billig för konsumenten.
Regeringen tar också sikte på bilparken och ökar drastiskt skatten på många vanliga bilmodeller och husbilar. Husbilsbranschen har fått många olika besked, och ett tag såg det ut som att ännu en skattehöjning skulle utebli. Sedan 2014 har skatten för en exempelhusbil gått från runt 7000 kronor per år till 25 000 kronor. Effekten blir att pensionärer och barnfamiljer som sparat för att semestra i Norden och Europa blir straffade – eller så får de trixa med att ställa av och på husbilen för att sänka skatten. En vanlig dieselbil med modernaste avgasrening – som i praktiken kan vara så effektiv att den bränner upp fler partiklar från den omgivande luften än den släpper ut (Auto Motor & Sport nr 19/19 ) – har fått se skattesatsen öka flera gånger, och landar nära tusenlappen per månad för vanliga modeller. I det perspektivet är den fortsatta höjningen av bränsleskatterna liten.
Om det är klokt ur miljösynpunkt att beskatta nya bilar så hårt kan diskuteras, det hjälper åtminstone inte till för att få ned lokala utsläpp eller att förnya bilparken. Familjebussen, för den med avsikt att skjutsa många per en gång, straffas lika hårt den. Genom ägandeskatterna är det inte den faktiska körningen och de egentliga utsläppen per passagerare som räknas. Det är långt ifrån självklart att en bonusmeriterad och för tjänstebilister lågt beskattad hybridbil i praktiken har lägre utsläpp än en effektiv men malusbeskattad dieselbil.
Som konsument är det svårt att veta vad som är rätt. För några år sedan var snåla dieselbilar miljömärkta och hade förmånliga skattevillkor. I dag är dieselbilen pestmärkt och straffbeskattad. Bilbranschen och i synnerhet Volkswagen får ta på sig en stor del av skulden för att ha fuskat, men det politiska ansvaret för att införa morötter och piskor ligger på andra.
Det talas om avfallsproblematik kring el- och batteridrivna elektronikprodukter, och nya skatter införs på dessa hushållsprodukter. Samtidigt ges bonus till batterier på cyklar och i bilar. Hur kommer de produkterna att hanteras när det kommer till återvinning? Vem ska betala för det? Kanske kommer det med ytterligare skatter på elräkningen, den som redan är saltad i flera lager av staten. Om nu elen alls kommer fram till Skåne.
Som konsument och medborgare är det omöjligt att hänga med. Men en sak är klar: det är bara för de att slanta upp när staten säger det. Men man kan förstås alltid låtsas som att det är miljön man betalar till, om bördan känns lättare så.
