Slut på sötebrödet
Att lågbefolkade kommuner i landsbygd, trots statsbidrag och utjämningssystem, använt skattehöjning för att hålla näsan ovanför vattenytan är en gammal ännu gällande sanning. För varje tioöring de höjer blir det ännu lite besvärligare för invånarna att klara den egna ekonomin och ännu lite svårare att få någon att vilja starta företag eller flytta dit. Tillvägagångssättet innebär långsam kvävning av kommunen. Men nu orkar inte heller de mer geografiskt och ekonomiskt privilegierade kommunerna att hålla emot. Det blåa styret i Danderyd utanför Stockholm aviserar en höjning på 1,40 kronor och lämnar därmed lågskatteligan. Sedan tidigare har Region Skåne höjt och flera skånska kommuner har hakat på eller kommer att haka på nästa år.
I just Danderyds fall tycks också styret ha fallerat genom att under lång tid blunda för behovet av budgetdisciplin och uppbyggd buffert. Det senare är en fälla som många kommuner och landsting kan hamna i, inte minst efter att de senaste åren bjudit på rask utveckling av skatteintäkter och höjda riktade statsbidrag bland annat för flyktingmottagning. Då har man kunnat blunda för hur det underliggande behovet har förändrats med fler platser i äldreomsorgen, nyanlända som ska försörjas och utbildas för att komma i arbete och snabba löneökningar för lärare och vårdanställda.
Utvecklingen ligger i linje med vad Sveriges kommuner och landsting, SKL, har varnat för under en längre tid.
Eftersom skattehöjningar nu kommer på flera nivåer, i landsting och kommuner och med nya konsumtionsskatter (skatter på vitvaror elektronik döps exempelvis om till kemikalieskatt för att det ska låta bättre) blir den sammanlagda bördan stor för medborgarna. Samtidigt har staten utlovat en del skattesänkningar på inkomstskatter, inte minst tack vare Liberalerna och Centerpartiet. De kommer dock att riktas främst mot toppskatterna, marginalskatterna, och stora grupper blir utan dem.
Statens finanser ser å andra sidan goda ut, på pappret. Bristerna inom polis och försvar är uppenbara sedan länge, behoven av upprustning av trafikinfrastrukturen likaså. Utgifterna i socialförsäkringssystemen ökar samtidigt som regeringen väljer att prioritera ytterligare betald ledighet för barnfamiljer, nya pappersproducerande myndigheter och ineffektiv subventionspolitik under förespegling att det handlar om klimatåtgärder. Finansminister Magdalena Andersson inser att kommunernas krav på höjda statsbidrag kommer att vara mycket höga och slår därför dövörat till Försvarsberedningens nödrop, men slöseriet med oväsentligheter släpper hon igenom.
Oftast låter det som att offentlig sektor är något av naturen givet, utan den ingen skola och vård. Så är det inte. Skolor och sjukhus finns inte på grund av skatter, de finns på grund av att människor efterfrågar dem. Den offentliga finansieringen existerar för att alla medborgare ska ha tillgång till den oavsett plånbok.. Sympatiskt och rimligt i en fungerande välfärdsstat. Men med offentlig finansierade tjänster följer problem, det blir oundvikligen ett slags planekonomiskt system, utan inneboende utveckling av kvalitets- eller priskonkurrens. Kunden (ett fult ord enligt många, men ett som de facto betyder egenmakt) får vackert vänta på sin tur och låta sig nöjas med den kvalitet som så småningom eventuellt levereras. Man kan inte dra in betalningen och välja en annan leverantör.
Att betala höga skatter för en verksamhet som levererar usel tillgänglighet och/eller undermålig kvalitet ger missnöjda medborgare. Ska den gemensamma finansieringen överleva måste metoder finnas för att skruva upp nivån på det medborgarna får tillbaka i kärnverksamheterna. Höjda skatter och lägre kvalitet kommer ofrånkomligen att leda till ännu större missnöje med politiken. Då duger det inte för politikerna att försöka glida undan verklighetens problem med att förklara att man är en garant för demokrati. Det är lite som att på frågan ”Hur ska du rädda välfärden?” svara: rösta på mig för att ni ska ha möjlighet att rösta på mig.
