Äntligen är det 2 maj
I Kungälv och Ludvika samlades nazister i Nordiska motståndsrörelsen för att marschera på första maj. De fick den efterfrågade uppmärksamheten från medier och motdemonstranter.
Det är en evig fråga om extremister hanteras effektivast genom att ignoreras eller om medierna gör sitt arbete bäst genom att följa dem tätt. Om demokratin ska vara så generös att den tillåter organisationer av detta slag att demonstrera är också en ständigt återkommande debatt. Goda argument finns för båda ingångarna, eventuell tvärsäkerhet om vad som är rätt och var gränsen går är antingen spelad eller enfaldig.
Klart är dock att NMR utnyttjar första maj väl. Syftet är att ge intryck av att vara en större organisation än man är och att locka potentiella sympatisörer till sig. Det är inte de 99 procenten NMR talar till. Motståndargrupper inom autonom vänster passar på att utnyttja tillfället för sin del och riktar sin ilska även mot poliser vars uppdrag är att skydda demonstrationsfriheten. Från Kungälv rapporterades om knallskott, rökbomber och kastade gatstenar. NMR:s demonstrationer är en minst lika god rekryteringsgrund för dessa rörelser som för den egna.
Av Säpos rapporter vet vi att extremistmiljöerna utgör ett faktiskt hot i Sverige. Nationalextremister, autonom vänster och islamister delar samma förakt för demokratin, dess institutioner och enskilda människors värde. Av utförda attentat och hot vet vi att tillvägagångssätten delvis skiljer sig åt. När det kommer till nationalextremister är det oftast enskilda individer som på egen hand organiserar och utför dem. Även om Säpo har koll på de organiserade medlemmarna och deras ledare betyder det inte att man upptäcker ensamvargarna innan det är för sent.
Första maj och dess röda fanor är i övrigt mest en historisk relik och ett udda inslag när vi vet vad socialismen fört med sig i form av fattigdom och förtryck. När det senaste fullskaliga experimentet som länge hyllades av svensk och europeisk vänster, Venezuela, gått in i ”det här är ändå inte riktig socialism- fasen” borde det vara extra tungt att fira en dag i sällskap av röda fanor.
Det finns få goda saker med första maj som den ser ut i dag. Någon allmän politisk dag för den vanliga medborgaren är det inte och kan aldrig bli. Möjligen kan den vara en påminnelse om det underskattade värdet av sans och balans i vardagspolitiken, när första maj äntligen övergår i torsdagen den 2 maj.
