Sockerchock slår till efter valet

Ledare ,
Det laddas på med godsaker för väljarna idag. Men priset betalas i morgon.
Foto: Mariam,Butt
Det laddas på med godsaker för väljarna idag. Men priset betalas i morgon.

Det är bortom söndagens val som de svåra vägvalen väntar. Vinna röster-reformer i dag kan visa sig slå allra hårdast mot dem som är beroende av samhällets stöd i morgon.

Det sägs att valet blir en rysare. Fast på ett väsentligt sätt är det snarare tvärtom. En sak är nämligen så gott som säker: När vi går och lägger oss natten mot måndag lär vi inte veta vilken regering Sverige kommer att ha de kommande fyra åren. Till och med statsvetarprofessorerna kliar sina huvuden och funderar på hur regeringsformen ska tolkas i olika lägen. Kan Stefan Löfven sitta kvar och avge en regeringsförklaring innan den obligatoriska statsministeromröstningen ska hållas? Blir det en övergångsregering med Löfven om talmannen inte kan hitta någon statsminister som riksdagen accepterar? Vad har den övergångsregeringen för makt, kan den bara sköta det nödvändigaste eller faktiskt lägga fram lagförslag, precis som vilken regering som helst?

Många lever säkert i tron att lagar och regler för hur riket ska styras är glasklara och inte öppna för tolkning. Så är det uppenbarligen inte. Under lång tid har mycket fungerat genom olika former av praxis, som när det ställs på sin spets inte gäller. Ett exempel är voteringar om budgetar – vilket vi fick erfarenhet av 2014 när SD valde att rösta på Alliansens budget efter att deras egen budget hade fallit. Ett brott mot tidigare praxis, som SD inte varit med att utforma, men definitivt inte ett brott mot regeringsformen. Det ledde fram till Decemberöverenskommelsen, inte heller det ett brott mot några lagar, däremot uppfattad av många som ett märkligt frivilligt uppgivande av det mandat väljarna gett.

Bortom denna oroliga regeringsbildning och framåt nästa val 2022 kommer vi säkert att finna nya förhållningssätt till det faktum att Sverige inte längre består av två klassiska block. Vilken typ av regering som bildas kan vara avgörande för den utvecklingen. Man kan inte vara säker på att de som skäller på varandra mest i dag kommer att göra det om några veckor, månader och år.

Det höga tonläget är naturligt i en valrörelse, men paniken i de (krympande) stora partierna har medfört att argumenten och löftena emellanåt saknar både logik och sans. Men bortom detta kommer den krassa verkligheten. I den gäller att Sverige långsiktigt måste klara ut hur den offentliga välfärden ska finansieras och vad och vilka som ska omfattas av den. Växande köer och platsbrist i vården, snabbt ökande behov av äldreomsorg, höga kostnader för LSS och en skola som på sina håll inte alls håller måttet är redan i dag ett faktum. Försvaret är långt ifrån att klara sin grundläggande uppgift och polisen är i skriande av behov kompetens. Till det kommer viktiga infrastrukturinvesteringar och kostnaderna för integration och utjämning mellan städer och landsbygd.

Långsiktigt kommer varken tillväxtskapande skattesänkningar eller tillväxthämmande skattehöjningar att klara av att leverera den kvalitet och kvantitet som medborgarna förväntar sig av offentlig sektor. Steg nummer ett är förstås att inse vad som inte ska göras.

Att utlova nya ledigheter åt barnfamiljer är ett allvarligt varningstecken för att man inte ser riskerna framöver eller låtsas som att man inte gör det.

I svensk skattefinansierad sektor finns slöseri i stort och smått att ta itu med. Men inte ens om alla riksdagsledamöter lät bli att använda offentliga medel för privata nöjen, alla onödiga opinionsbildande myndigheter lades ner och elcykelpremier skrotades skulle det räcka till.

Framåt kommer striden fortsatt att i hög grad stå kring klassiska vänster-höger-frågor. Hur mycket ska omfattas av den offentliga välfärden och vad måste var och en finansiera på egen hand? Vem ska ha tillgång till det som skattebetalarna har finansierat? Och i vilken utsträckning kommer svenskarna att själva få spara och planera för sin framtida välfärd?

Med en av minusränta och försvagad krona uppumpad högkonjunktur i ryggen är det lätt att löftena handlar om fler miljarder som ska plockas ur ett ständigt växande reformutrymme. Men en god konjunktur borde tvärtom användas till att genomföra de förändringar mot större eget ansvar och mer privat finansiering av allt annat än den innersta kärnan av offentlig service (som tvärtom behöver stärkas), som ändå kommer att bli nödvändiga längre fram. Den uppenbara risken är annars att svenskarna går in i nästa lågkonjunktur med hög privat skuldsättning och en offentlig sektor som tvingas skära ner snabbt, precis som vid 1990-talskrisen. Effekterna av det känner vi av erfarenhet, och då kan dagens segregation och klyftor visa sig bara vara en försmak av vad som komma skall.