Ställ undan extremiststämpeln

Det kan naturligtvis vara relevant att påpeka olika partiers rötter och vissa ideologiers svagheter för andra samhällsskick än det demokratiska. Men i det ögonblick man hävdar att en politisk motståndare öppnar för antidemokratiska krafter och rentav diktatur, då anklagar man dem samtidigt för att utgöra ett samhällsomstörtande hot. Det betyder i förlängningen att man underkänner dem som demokratisk opposition.

Den storsläggan kan vara relevant att ta fram i ett läge när den parlamentariska demokratin faktiskt är hotad. Men när man lättvindigt svingar med extremistsläggan i en stabil demokrati, där även ytterkantspartierna i riksdagen erkänner grundläggande demokratiska rättigheter, finns det anledning att höja ett varningens finger.

Den som ser sig själv som demokratins enda trygga försvarare mot en ond omvärld sätter sig på en väldigt hög häst. Från den sadeln slutar man gärna att lyssna, uppfattar bara sina egna kommandon och talar om för väljarna att man inte hyser förtroende för deras omdöme. Det bidrar till ökad polarisering och det skickar signaler till främmande makt om att demokratin i Sverige går att rubba.

Tyvärr har allt fler toppföreträdare i svensk politik hamnat farligt nära den positionen. Så här formulerade statsminister Stefan Löfven sig i sitt förstamajtal: ”Jag vill rikta mig till dig som engagerat dig och gått med i Kristdemokraterna och Moderaterna. Stå emot, svik inte det du tror på. Bidra inte med att ge de här krafterna mera makt. Högerextremisterna behöver fler motståndare, inte kopior.”

Det tolkades av kristdemokratiska och moderata företrädare som en varning till dem, deras medlemmar och väljare. Socialdemokraterna låtsas att det handlar om en medveten misstolkning av vad statsministern egentligen sa. Men bakom talet ligger en klar taktik. S ska förklara att KD och M är inne på en farlig väg och få väljarna att känna tveksamhet inför dessa partiers demokratiska kompass. Statsministern säger att de inte ska bli kopior, eller stödja kopior av högerextremister. Som om de inte förstår det själva. Som att statsministerns demokratiska ryggrad och utsikt är starkare och rakare där uppe på hästryggen.

Ännu längre går Centerpartiets toppkandidat i EU-valet, Fredrick Federley, som i Aftonbladet skriver om Kristdemokraterna: ”Nu öppnar man dörrar som tidigare varit stängda. Nu tvekar man i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner.”

Det ska för att ge en rättvisande bild ställas i relation till den hårda retorik som råder mellan KD och C. KD:s toppkandidat till Europaparlamentet, Sara Skyttedal, twittrade när C och L beslutade sig för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister: ”klåpare, bedragare, quislingar” till en bild av en valaffisch där Annie Lööf utlovar nytt ledarskap.

Det är ett bedrövligt politiskt klimat mellan etablerade demokratiska partiers företrädare som tjänar demokratin dåligt. Det finns verkliga, icke inbillade, hot mot Sverige och dess invånare. Att se till att säkerhetspolisen, polisen, försvarsmakten och andra myndigheter har tillräckliga resurser och befogenheter för att hålla kontroll på extremistgrupperingar och hindra dem från att genomföra aktioner eller attentat borde vara en högprioriterad angelägenhet för svenska toppolitiker. Att de lägger kraften på att misstänkliggöra varandra för diktaturfasoner, förräderi och att kopiera extremisters agendor är i värsta fall ett tecken på att de saknar insikt om hur de egentliga hoten ser ut. Då blir det också svårt att känna förtroende för deras förmåga att bekämpa dem.