Svend Dahl: Ett annat Ungern är möjligt

Ledare Artikeln publicerades
Ungerns premiärminister Victor Orbán.
Foto: Alik Keplicz
Ungerns premiärminister Victor Orbán.

När Victor Orbán och Fidesz tar ett fastare grepp om Ungern väcks oppositionen till liv – och gamla ytterkantspartiet Jobbik positionerar om sig.

Med några dagar kvar till Europaparlamentsvalet är de köpta reklampelarna i centrala Budapest fyllda med regeringspartiets Fidesz valbudskap: “Meddelande till Bryssel: Invandringen måste stoppas.”

Den resurssvaga och splittrade oppositionen, som haft notoriskt svårt att göra gemensam sak mot premiärministern Viktor Orbán, får nöja sig med att på klassiskt vis sätta fast sina affischer med buntband på lyktstolpar. Det illustrerar väl hur Orbáns regering sedan 2010 successivt tagit kontrollen över offentligheten.

Ungern har, inte minst i svensk inrikespolitisk debatt, blivit en symbol för konflikten mellan nationalism och liberalism. Men få har ansträngt sig för att förstå mekanismerna bakom Orbáns ohotade position.

En faktor är givetvis förändringarna av de demokratiska spelreglerna, i form av exempelvis färre oberoende medier och ett nytt valsystem som gynnar det största partiet. Samtidigt går det inte att bortse från att det finns ett utbrett stöd för Orbáns politik. I parlamentsvalet förra året röstade 49,3 procent på Fidesz. Även i Budapest, som är oppositionens starkaste fäste, kunde Orbán räkna hem närmare 40 procent av rösterna.

Bakom detta finns förstås invandringsfrågans betydelse. För många som röstar på Fidesz är det en fråga om nationell identitet som är långt större än erfarenheterna från flyktingkrisen hösten 2015. I själva verket knyter frågan an till en föreställning om hur omvärlden alltid hotat den ungerska nationalstaten. Efter första världskriget förlorade Ungern en betydande del av sitt territorium och sin befolkningen. Nu är det invandringen som riskerar att förvandla Ungern till oigenkännlighet, argumenterar Orbán.

Det är en tankefigur som kan vara svår att förstå om man inte samtidigt väger in Ungerns krympande befolkning. Dels har landet stor utvandring, inte minst unga och välutbildade flyttar, dels mycket låga födelsetal. Detta är också bakgrunden till Fidesz familjepolitik, som innebär stora skattelättnader för familjer som skaffar flera barn, och som även i sig är en viktig faktor bakom partiets väljarstöd.

Allting tyder på att invandringsfrågan kommer att leverera ännu en valseger för Orbán. Samtidigt är det uppenbart att Orbáns alltmer aggressiva EU-kritik, den utbredda korruptionen och hur regeringen använt EU-bidrag för att berika närstående oligarker har betydande sprängkraft.

En kanske oväntad effekt av detta är att landets näst största parti Jobbik, vars Europaparlamentariker så sent som 2009 uppträdde i uniform, sedan några år tillbaka positionerar sig som ett mer normalt högerparti. Man talar positivt om Ungerns plats i EU och kampanjar för att landet ska bli en del av den Europeiska åklagarmyndigheten, som har i uppgift att utreda just missbruk av EU-medel. På motsvarande sätt bedriver det nybildade liberala partiet Momentum, som hoppas vinna mandat, kampanj på budskapet om att “EU-pengarna ska gå till sjukhus, skolor och arbetsplatser”.

Ett par hundra meter från det ungerska parlamentet har någon klistrat upp flygblad med uppmaningen att rösta på något av de fem oppositionspartierna. Det är en liten påminnelse om att Ungerns drift bort från EU och den liberal-demokratiska traditionen inte är oundviklig.

Svend Dahl

Fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån