Ledare

Svenska yttrar: Jonas Sjöstedt

Ledare
Så här lång är en socialistisk brödkö.
Foto:

Artikeln publicerades 22 april 2017.

I veckan twittrade Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt ut en solig bild på sig och den franske presidentkandidaten Jean-Luc Mélenchon. ”Lycka till!” avslutade Sjöstedt sin tweet. På fredagseftermiddagen fortsatte Sjöstedt: ”På väg hem från T-banan lyckades jag övertyga en fransk medborgare om att gå och rösta på Mélenchon. Ett litet bidrag till valarbetet.”

Mélenchon är en mycket skicklig socialistisk populist, som Sjöstedt hämtar inspiration från. Förra gången Mélenchon ställde upp var det med kommunisterna i ryggen, nu kör han sitt eget race. Men politiken är densamma. DN:s stilspecialist Susanne Ljung konstaterar att han gärna klär sig i grå Mao-inspirerad jacka. (DN 21/4)

En av Mélenchons förebilder är Hugo Chávez, Venezuelas tidigare ledare. När Chávez dog 2013 höll Mélenchon ett oreserverat hyllningstal för Chávez person och politik. Mélenchon tog avstånd från europeisk press och europeisk socialdemokratis behandling av Chávez, och förklarade att Chávez lyckats med att få ner fattigdomen spektakulärt i Venezuela, medan Europa misslyckats. Han gjorde klart att det borde inspirera politiska reformer i Frankrike och lovordade Chávez demokratiska sinnelag.

Venezuela var under Chávez länge även den svenska vänsterns favoritland. När Chávez gick bort skrevJonas Sjöstedt att han ”skapade ett gott exempel för många inte bara i Latinamerika.”

Det goda exemplet gick enligt socialistiskt recept ut på förstatligande av viktiga företag, stora subventioner av vissa varor, ökad mediekontroll, direkta ingripande i domstolarna, och konstitutionella förändringar för att stärka Chávez makt. Allt typiskt för auktoritär socialism.

Rent ekonomiskt höll politiken så länge oljepriset var extremt högt. Kollapsen med övervärderad reglerad valuta, inflation och varubrist började redan under Chávez sista år. Under hans efterträdare Nicolás Maduro har den ekonomiska krisen eskalerat med okontrollerad inflation och akut livsmedelskris. Svaret har blivit ytterligare auktoritära drag.

Det är den politiken som Jonas Sjöstedts favorit och kamrat Jean-Luc Mélenchon ser som en förebild för Frankrike och Europa. 100 procent marginalskatt – konfiskering – för höginkomsttagare är en del i hans ekonomiska politik. Centralt är aversionen mot EU. Mélenchon har tydligt deklarerat att Frankrike ska lämna inte bara Nato utan också riva upp förhållandet med EU och lämna euron. Det påminner i de delarna inte så lite om Marine Le Pens inställning till Europa. Extremerna berör varandra, som det brukar heta.

I en annan tweet i veckan länkade Sjöstedt till ett dokument som skrivits under av bland annat Vänsterns EU-parlamentariker Malin Björk: ”Mélenchon, Vänsterpartiet och företrädare för en rad vänsterpartier har formulerat gemensamma alternativ till EU.”

Högst upp bland undertecknarna står Marina Albiol Guzmán, parlamentsledamot för den spanska samlingen av socialistiska och kommunistiska partier, Izquierda Unida. Marina Albiol Guzmán är medlem i det oreformerade marxist-leninistiska kommunistpartiet Partit Comunista del País Valencià, som kör vidare med hammaren och skäran. Vänsterpartiet har 2017 inte klippt sina band till kommunistpartier utan skriver under gemensamma visioner om Europa med dem.

Budskapet i skrivelsen är att nuvarande EU, dess fördrag och avtal ska rivas upp. Bort ska frihandelsöverenskommelser med omvärlden och Europas gemensamma marknad.

Det heter att man ska göra sig kvitt ett EU som är en krigsmaskin mot arbetarna och bara servar finansmarknaden. Fria marknader och liberalisering av Europa utpekas som stora fiender. Även här är likheterna tydliga med den andra politiska kanten.

Det är en fullständig uppgörelse med Europa som vi känner det i dag. Det är en reformagenda som leder mot det ekonomiska spår som slår allra hårdast mot dem som socialisterna säger sig vilja värna. Det är en Mélenchonsk plan för ett europeiskt Venezuela.

Jonas Sjöstedt gick som ung med i VPK:s ungdomsförbund. Han lämnade inte partiet utan följde det genom socialismens och kommunismens misslyckande i Europa, det som var uppenbart för alla med öppna ögon.

Enligt Sjöstedt själv insåg han vad som pågick: ”Det fanns förvisso många naiva och oförsvarbara föreställningar om diktaturerna i öst bland KU:s medlemmar. Men frågan var omstridd och jag tillhörde dem som var och sågs som tydliga kritiker av systemet i öst.” (Aftonbladet 25/8 2011).

Trots den påstådda insikten höll Sjöstedt fast vid sitt partival, stod rak under de röda fanorna och följde med i den senkomna efter-muren-reformeringen av VPK och är i dag Vänsterpartiets ledare. Sjöstedt är vass i debatter, håller en betydligt bättre ton än sin företrädare Lars Ohly och framhåller sig som en övertygad demokrat.

Men övertygelsen om den rena socialismen lever hos Sjöstedt, han stöder presidentkandidater som oreserverat hyllar auktoritära styren och låter sitt parti dela grupp med allianser där kommunistpartier ingår.

Faran med Vänsterpartiet är inte främst dess förflutna. Det är dess aktuella politik. Med den skulle både Sverige och Europa åka in i ytterligare ett socialistiskt experiment.

Erfarenheterna visar hur det slutar – i inskränkningar av valfrihet, ekonomisk utförsbacke, statskontrollerade medier och fattigare medborgare.

Dessvärre tycks den socialistiska populismen gå hem hos en stor mängd unga i Sverige, i Europa och i världen. Kunskapen om socialismens återupprepade misslyckanden och dess skapande av fattigdom och auktoritära styren är uppenbarligen svag. Friheten och välståndet som den liberala demokratin för med sig tas däremot för given.

Jonas Sjöstedts populistiska socialistiska parti har i dag avgörande inflytande på regeringens ekonomiska politik. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har hamnat i riktigt dåligt sällskap.