Ta det lugnt med aktivismen, Löfven

Ledare Artikeln publicerades
Stefan Löfven bör skynda långsamt.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Stefan Löfven bör skynda långsamt.

Stefan Löfvens regering har inte bara svagt stöd i riksdagen. Den lägger också fram osedvanligt illa underbyggda lagförslag.

Man skulle kunna föreställa sig att en regering som kommit till makten på nåder från oppositionen skulle vara försiktig med att lägga radikala lagförslag. Men det gäller inte regeringen Löfven.

Innan en färdig proposition läggs fram från regeringens sida granskas ett förslag av Lagrådet. Lagrådets juridiska experter ska kontrollera att den föreslagna förändringen inte strider mot grundlagarna, att den harmonierar med redan existerande lagstiftning, att den är rättssäker och är förenlig med EU-rätten. Lagrådet är rådgivande – Sverige saknar författningsdomstol – så regeringen har ingen skyldighet att anpassa sina förslag och riksdagen kan rösta igenom dem ändå.

I flera uppmärksammade fall på senare tid har regeringen Löfven lagt fram lagförslag som varit ytterst kontroversiella. Ett handlade om tillfälliga uppehållstillstånd för gymnasiestuderande ensamkommande som fått avslag på asylansökan, vilket Lagrådet sågade med bland annat följande ord: ”Gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

Trots det går regeringen Löfven vidare med lagförslaget, i ett slags aktivistiskt trots mot juridiken. Regeringen hoppas få stöd av Centerpartiet, som säger sig ta ställning när en färdig proposition ligger på bordet.

Ett förslag som Lagrådet är lika kritiskt till är att i Sverige kriminalisera sexköp som skett utomlands. Kritiken där handlar om att grundprincipen är att varje land ska bestämma vad som är lagligt inom dess gränser. Lagrådet skriver: ”För varje steg som Sverige tar i riktning mot en uppluckring av den internationellt accepterade grundprincipen om krav på dubbel straffbarhet påverkas Sveriges möjligheter att värna rätten att bestämma över vilket handlande på svensk mark som ska kunna bestraffas”. Här gjorde flera tunga remissinstanser tummen ner, som Advokatsamfundet, Polisen och Åklagarmyndigheten. Men dessutom har regeringens egen utredare förklarat att det inte är lämpligt med undantag från grundprincipen om dubbel straffbarhet i detta fall.

Regeringen har också gått vidare med flera andra lagförslag som Lagrådet haft skarpa invändningar emot. Dagens Nyheter har föredömligt sammanställt dem. Bland dem finns id-kontrollerna vid bland annat Öresundsbron – där beredningsunderlaget bedömdes vara svagt (gick igenom med brett stöd i riksdagen), ny upphandlingslag som Lagrådet menade det inte fanns behov av, förslaget att göra barnkonventionen till lag trots dess luddiga och svårtolkade formuleringar, en ny samtyckeslag för sex som tvärtemot sitt syfte riskerar att göra den juridiska processen svårare för ett våldtäktsoffer, och förslaget om vinstbegränsningar i välfärden som skulle kunna strida mot det kommunala självstyret.

Balansen mellan politiken som stiftar lagar och juridiken som tolkar dem är viktig. Politikerna ska inte rusa iväg och stifta lagar som inte fungerar med andra och står i konflikt med grundläggande rättigheter, men juristerna ska samtidigt inte allt för lätt kunna sätta stopp för förändringar som det finns brett demokratiskt stöd för. I Sverige är politikernas makt dock relativt stor och även grundlagsändringar kan genomföras tämligen enkelt. Det öppnar för att lagstiftningen kan utsättas för tvära kast beroende på agendan hos den sittande regeringen. Varje regering bör därför tänka efter innan den trotsar juristernas anmärkningar i allt för hög utsträckning: hur skulle detta kunna se ut om någon annan kom till makten?

Att sitta i regeringsställning är inte att genomföra en egen agenda till varje pris. Det är också att förvalta en nedärvd rättstradition och att representera hela folket. Skynda långsamt är ofta ett gott råd. När det kommer till lagstiftning är det alldeles särskilt giltigt.