Uppehållstillstånd för gymnasiestudier riskerar att skapa nya problem

Ledare Artikeln publicerades
Vem har rätt till gymnasiestudier?
Foto: Roald,Berit
Vem har rätt till gymnasiestudier?

9 000 unga utan asylskäl ska kunna studera vidare på gymnasienivå i Sverige. Det är tveksamt av flera skäl. Och frågan är om det ens är rätt mot dem som får stanna.

Regeringen ser ut att få stöd av Centerpartiet för att förändra lagstiftningen så att en ny möjlighet för tillfälligt uppehållstillstånd vid gymnasiestudier öppnas för ensamkommande som har fått utvisningsbeslut eller förväntas att få det. Det gäller de unga som kom hösten 2015 och som hann lämna in ansökan om uppehållstillstånd hos Migrationsverket senast den 24 november det året och som fått sitt utvisningsbeslut tidigast den 20 juli 2016. De extra kostnaderna beräknas uppgå till över 400 miljoner kronor för stat och kommuner i år och 1,6 miljarder kronor 2019. Propositionen läggs fram trots skarp kritik från flera rättsliga remissinstanser som påpekat att det avviker kraftigt från gällande rätt och är svårgenomträngligt.

De skarpa datumgränserna är en sak som skapar problem med den här typen av undantagslagstiftningar. Det är inte egentliga behov som avgör vem som får ta del av rättigheten till gymnasiestudier och erhåller tillfälligt uppehållstillstånd. Och även om regeringen skriver att ”den som uppgett sig vara ett ensamkommande barn men som bedömts som uppenbart vuxen vid asylansökan som huvudregel inte omfattas av förslaget” så öppnar lagstiftningen för att den som uppgett sig vara under 18 år men egentligen var äldre, får rättigheter som en person som uppgav korrekt ålder inte får.

Det heter vidare att ”utlänningen ska också genomgå en vandels- och säkerhetsprövning”. Men kvar står det faktum att svenska myndigheter i många fall inte har kontroll på identitet, ursprungsland och ålder på personerna som får stanna. Enligt lagrådsremissen heter det ”att uppehållstillstånd ska få beviljas även om utlänningen inte kunnat nå upp till kravet på att göra sin identitet sannolik.” Det sista betyder alltså att människor utan asylskäl, som myndigheterna inte vet vilka de är får uppehållstillstånd och rätt till skattefinansierade studier.

Det är lätt att förstå att tiden har gått sedan hösten 2015 och att många av dem som kom då har skaffat sig en tillvaro i Sverige, i hög grad uppmuntrat av stora ekonomiska insatser från det svenska samhället. Många har också ställt upp ideellt för de unga männen. Men Sverige har lyckats hamna i en position där många blivit förlorare. De som redan utvisats och följt det beslutet får inte komma tillbaka, till skillnad från dem som höll sig kvar.

För dem som får studera vidare på gymnasiet fortsätter ändå osäkerheten. Om regeringen är beredd att betala gymnasieutbildningar, måste också utgångspunkten vara att studierna fullföljs med godkända betyg. Sedan tidigare har Skolverket konstaterat att en av tre som börjar på språkintroduktion gått vidare till ett nationellt gymnasieprogram efter tre år. Det är kommunerna som får ansvaret för att utbildningen inte bara ska påbörjas utan också ska klaras av. Den sneda könsfördelningen medverkar till att öka svårigheterna. I språkintroduktionsprogrammen utgjorde män nästan 80 procent av eleverna (Skolverket 2016/2017).

Efter avslutade eller avslutade studier kommer en stor mängd av de ensamkommande ha tillbringat en ännu längre tid av sitt liv i Sverige. Då är man tillbaka till ruta ett igen, med fler undantag som följd. I praktiken får vi räkna med att ny lagstiftning anpassad för den här gruppen kommer att följa senare, det kommer helt enkelt att framstå som inhumant att utvisa människor som befunnit sig i landet under en lång följd av år, dessutom välkomnade av staten att göra det.

Förtroendet för migrationssystemet undermineras av den här sortens lappande och lagande. När ärlighet om identitet, hemland och ålder inte uppmuntras av systemet blir konsekvenserna på sikt förödande. De juridiska knäckfrågorna är många, men erfarenheterna från hösten 2015 visar att det är viktigt att ha strikt kontroll från början, att vi vet vilka personer som kommer in i Sverige, att rätt människor får skydd enligt asylrätten, att kvotflyktingar – särskilt flickor och familjer – prioriteras högre, och att inte vuxna blir behandlade som barn eller tvärtom.

Tyvärr riskerar i slutänden hanteringen av de ensamkommande och den hätska debatt som följt i spåren av den, medföra att stödet för en generös och ordnad asylmottagning minskar bland befolkningen.