Våga debattera brottslighetens grunder
Debatten om överrepresentationen av utrikesfödda i brottsstatistiken har förts i decennier och länge har kopplingen tonats ned, av rädsla att spä på fördomar om invandrare. Det tycks vara på väg att förändras. Uppdrag granskning har nu kartlagt alla som dömts till våldtäkt eller försök till våldtäkt de senaste fem åren, och fokuserar på gärningsmännens etnicitet. Bland annat konstateras att 58 procent av gärningsmännen är födda utomlands.
En av dem som intervjuas i reportaget är kriminologen Jerzy Sarnecki, vars syn länge dominerat den kriminologiska debatten. Sarnecki framhåller betydelsen av framför allt tre faktorer: diskriminering inom rättsväsendet, förhållanden kopplade till ursprungslandet och levnadsförhållandena i Sverige. Etnicitet och kulturkonflikter spelar mindre roll och därför har dessa inte diskuterats – i vart fall inte öppet. Den som vågat ifrågasätta Sarneckis förklaringsmodell har inte sällan framställts som okunnig och dåligt påläst.
Det är naturligtvis önskvärt att den förda politiken bygger på vetenskap och välgrundade analyser men att inbilla sig att all forskning inom humaniora och samhällsvetenskap skulle vara värderingsbefriad är naivt och skadligt för debattklimatet. Precis som att skattereformer både föreslås och genomförs trots att nationalekonomer uttrycker sitt missnöje, bör även kriminalpolitiken till syvende och sist beslutas av de folkvalda. Att ifrågasätta Sarneckis besatthet av socioekonomiska faktorer är inte detsamma som att påstå att jorden är platt. Oavsett om man är för eller emot ett mångkulturellt Sverige, vill ha fri invandring eller stänga gränserna helt, bör man vara ärlig med att vissa frågor är värderingsbetonade. Så även när de uttrycks av en professor.
I intervjun påpekar Sarnecki att det enda som numer är intressant är gärningsmannens etnicitet, och menar att det beror på den politiska diskursen som råder. Det är ett närmast absurt påstående. Den senaste kartläggningen av kopplingen mellan etnicitet och brott genomförde Brottsförebyggande rådet för 13 år sedan. Politiker från ett flertal partier har uppmanat Brå att genomföra en ny undersökning och pekat på att länder som Norge och Danmark för liknande statistik på årlig basis. Sarnecki – som själv sitter i Brå:s vetenskapliga råd – har hävdat att en rapport som återigen visar på att utrikesfödda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken skulle ge ny ammunition åt främlingsfientliga krafter och vara meningslöst om det inte ingår som en del i en mer djupgående forskningsprocess.
Naturligtvis behövs det forskning om varför siffrorna ser ut som de gör. Men att myndigheten som producerar den officiella kriminalstatistiken inte ska rapportera de faktiska siffrorna för att dessa kan komma att användas på ”fel” sätt är en märklig invändning. Problemet upphör inte att existera bara för att vi inte talar om det och information – och desinformation – sprids snabbt på annat håll.
Främlingsfientliga gruppers roll som sanningssägare legitimeras när åsikter som tidigare betraktats som oacceptabla plötsligt ses som självklara, helt utan någon vidare förklaring eller medgivande om att man haft fel. Bara för att en professor säger något är det inte per automatik objektivt sant, och bara för att främlingsfientliga krafter håller med någon har denna inte alltid fel.
