Annons

Vem vågar regera efter 2018?

Att ta över regeringsinnehavet hösten 2018 kan vara kul för stunden, men den som lyckas överleva förhandlingar och budgetomröstningar riskerar att snart möta en ekonomisk baksmälla.
Publicerad 16 april 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Om de skulle lyckas ta över regeringsmakten – hur kul kommer de tycka att det är 2020?
Om de skulle lyckas ta över regeringsmakten – hur kul kommer de tycka att det är 2020?Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

Det är enkelt att vara finansminister i Sverige. De flesta kurvor i diagram över svensk ekonomi har sedan länge pekat åt rätt håll. Magdalena Andersson (S) har egentligen bara två akuta problem: kostnaderna för mottagandet av asylsökande och att få de nyinvandrade i jobb. I vårändringsbudgeten, sådant som förändrar gällande budget 2018, sticker en post ut framför andra: migrationen. Den tillförs ytterligare 5,4 miljarder kronor. Det mesta av de nya pengarna handlar om ersättningar till kommunernas kostnader för mottagandet. Budgetposten för migration 2018 landar därmed på 21,2 miljarder kronor. Det kan jämföras med Polisen som får 24,7 miljarder kronor.

Statens migrationskostnader förväntas sjunka kommande år, men delvis kommer de att dyka upp som andra poster hos kommunerna. Den avgörande uppgiften är att snabbt få de nyanlända i utbildning och arbete. Staten har bland annat löst det med att subventionera jobb för så kallade extratjänster – men klart är att kommunerna under de närmaste åren riskerar att få ökade sociala kostnader för exempelvis utbildning och ekonomiskt bistånd. Det kommer att sammanfalla med stigande utgifter för äldrevård och sjukvård, områden där det offentliga i dag redan har svårt att leva upp till förväntningarna.

Annons

Räkna dessutom med kraftigt stigande kostnader för löner för kommuner och landsting. Efterfrågan på lärare, undersköterskor, sjuksköterskor och även statsavlönade poliser gör att man får räkna med att löneinflationen i den offentliga sektorn kommer att ta ytterligare fart de kommande åren. 2017 steg lönerna i kommunerna med 3,4 procent mot 2,2 procent i näringslivet. Även om alla inser vikten av att lärare och vårdanställda har bra löner, blir det på sikt problem om den offentliga sektorn är löneledande under en längre period.

Om högkonjunkturen dessutom övergår i lågkonjunktur kommande mandatperiod kan fler och större svårigheter uppenbara sig snabbare än någon finansministerkandidat vågar tänka på. Med en riksbank som fortfarande bedriver extrem krispolitik och sänker den svenska kronan – och därmed svenskarnas löner och besparingar – finns inte mycket vapen att ta till vad gäller penningpolitik om det smäller igen. Då blir krisen istället helt finansministerns huvudvärk.

Men är inte ladorna så välfyllda att det inte är några problem att ösa godsaker över svenskarna även i orostider? Kanske det. Men om Magdalena Andersson pekar på att statsskulden inte varit så låg sedan 1977 kan man också välja att titta på hur statsskulden utvecklade sig efter detta märkesår. Det diagrammet råkar finnas med i vårbudgeten och lutningen får Hochalpenstrasse uppför Grossglockner att framstå som rena barnbacken.

På den tiden var det misslyckade borgerliga regeringar som ledde landet, splittrade kring kärnkraften och med spenderbyxor på för att visa att borgare inte var onda. Idag är Alliansen, precis som sittande regering, delad kring migrationen och med dyra löften för försvaret, polisen, vården och skolan på agendan – tillsammans med skattesänkningar. Det är bara att föreställa sig vad en kraftig recession skulle innebära för en sådan regering. En snabbt fallande bnp kan få statsskuldssiffrorna att se helt annorlunda ut och viljan att låna ut till Sverige kan gå från ”mycket gärna och nästan gratis” till ”helst inte men jäkligt dyrt”.

Överdriven pessimism? Säkert. Men motsatsen – oförmåga att se långt framåt och förbereda sig för att möta möjliga hot – är vanligare bland svenska politiker. Därför ska politiker inte utvärderas utifrån hur många miljarder de kan plocka ur statskassan och hur fantasifulla de är när det kommer till att finna elcyklar eller friår att lägga pengar på, utan på förmågan att prioritera statens utgifter, uppmuntra tillväxtskapande företagande och stärka invånarnas möjligheter att bygga sina egna ekonomiska skyddsvallar.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons