Wallström lämnar svajande Löfven
Margot Wallström har på många sätt gjort en enastående politisk karriär. Först riksdagsledamot, sedan minister på flera poster. Efter en konflikt med självaste Göran Persson avgick hon. Men det visade sig vara ett lyckat drag, comebacken blev stark. Wallström blev EU-kommissionär, Göran Persson var nöjd och Margot Wallström var nöjd. I Sverige framställdes Wallström som mycket viktig och framgångsrik i sitt arbete. Medierna på hemmaplan var på lagom distans och Wallström intervjuades nästan alltid i en expertroll. En mycket praktisk ställning som politiker, och något hon senare tog med sig som utrikesminister. Sällan har Wallström av svenska journalister pressats på de verkliga effekterna av hennes insatser.
Ekonomiskt har Wallström sitt på det torra sedan åren som kommissionär och hon kan dra sig tillbaka till en pensionärstillvaro få av gamla tiders socialdemokratiska kärntrupper hade kunnat föreställa sig. Samtidigt har hon ofta varit i topp i tidningarnas förtroendemätningar om ministrar. För hennes kritiker är det svårbegripligt, då Wallström alltid varit mjuk mot Fatah och Hamas men stenhård mot Israel och USA. I stora delar av det vänsterpolitiska Sverige går dock den hållningen hem.
När Wallström mitt i mandatperioden lämnar gör hon det enligt egen utsago av familjeskäl. Det kommer överraskande för de flesta. Som rutinerad politiker har Wallström haft tunga uppdrag under många år när hennes egna barn växte upp. Tidpunkten gör självklart att det är öppet för spekulationer om de verkliga orsakerna bakom avhoppet. En sådan springande punkt kan vara att hon tvingades backa från att skriva på FN:s kärnvapenkonvention. Säkerhetssituationen för Sverige hade riskerat att försvagas med en sådan i praktiken meningslös underskrift, men för Wallström var det en viktig symbolfråga. Andra inre stridigheter i regeringen och ansträngda förhållanden till Januaripartierna – flera tunga liberaler är skarpt kritiska till Wallström – kan också väga in.
För regeringen Löfven är Wallströms avhopp en förlust i förhållande till sympatisörerna i vänsterkretsar, men kan potentiellt underlätta i förhållande till Liberalerna. Det snabba valet är att befordra utrikeshandelsminister Ann Linde. Men en riktigt klurig Löfven kan självklart utnyttja situationen till att tillsätta en utrikesminister som står betydligt närmre Januaripartierna. Det skulle vara logiskt som ett sätt att stärka möjligheterna för en etablerad koalition även bortom nästa val. Löfven har förstås också uppfattat kraven på att anpassa Sverige till verkligheten vad gäller att möta Rysslands upprustning och påverkansoperationer. Men det skulle samtidigt vara utmanande mot det pacifistiska Miljöpartiet och stora delar av den feministiska vänster inom socialdemokratin som Margot Wallström har företrätt.
