New Articles

Börja spåra med din hund

New Articles Artikeln publicerades

Din hund är gjord för att spåra. Slemhinnorna i nosen som kan ta upp lukter är omkring 30 gånger så stora som våra.

Dessutom använder hunden en tredjedel av hjärnan för att analysera lukter. Den är så bra på att hitta och analysera lukter att vi egentligen inte kan förstå det. Lukter som är så svaga att de inte kan hittas med de mest förfinade instrument kan hunden följa. Alla hundar kan spåra. Alla kan inte spåra lika bra, men de flesta raser kan läras att spåra riktigt hyggligt även om de aldrig blir som blodhundar. Sedan kommer många andra aspekter in, hundens koncentrationsförmåga, hur balanserad den är. Alla hundar behöver stimulans för hjärnan, den behöver arbeta på något sätt. Det är framför allt tre sinnen som hunden arbetar med, syn, hörsel och lukt. En stor del av hundens beteende bygger på jaktdriften hos vargen, förmågan att förfölja ett byte. Om hunden ser bytet bryr den sig varken om att lukta eller lyssna, den följer synintrycket. I nästa fall följer den sin hörsel. Om det inte finns ljud att följa försöker hunden hitta vittring i vinden och i sista hand spårar den. Spårningen tar mer tid och kräver mer koncentration av hunden. Eftersom hunden väljer spåret i sista hand är det lämpligt att börja med att låta hunden spåra, innan den får börja söka med hjälp av lukt, hörsel eller syn. Små varg- eller rävvalpar spårar. Till en början på skoj, efterhand med ökande allvar. Likadant är det med våra hundvalpar. Redan vid tio till tolv veckors ålder doppar de nosen i marken och börjar följa en intressant doft. Det är den nyfikenheten vi ska utnyttja. Vi kan börja spåra med valpen redan när den är kring tre månader gammal. Men det måste ske på lek utan några krav på hunden. Och allting måste vara mycket positivt. I början använder vi husse- eller mattespår. Det är bra att börja på kortklippt gräs för då måste valpen doppa ner nosen ordentligt för att få så mycket vittring som möjligt. Om gräset är högt fastnar vittring högre upp på växterna och hunden kan gå med högre nos. Husse eller matte leker med valpen och försvinner sedan bort över gräsmattan. Valpen distraheras så att den inte ser riktigt var husse eller matte tar vägen. När valpen släpps rusar den ut den första biten, men ser inte vart husse eller matte blev av. Efter en kort stund av förvirring doppar valpen nosen i marken, hittar spåret och glädjen blir enorm när den hittar den försvunne flockmedlemmen. När valpen förstår att den kan hitta saker och personer med hjälp av nosen kan man ta ett steg till. Låt hunden sitta så att den kan titta längs en stig med buskar på båda sidor. Husse eller matte kommer ut ur buskarna från ena sidan, kallar på valpen, bollar kanske med en kär leksak och försvinner sedan in i buskarna på andra sidan. Detta är vad vi kallar en retning. Efter en liten stund går ni stigen fram, ganska långsamt. När ni närmar er platsen där husse eller matte korsade stigen kommer valpen att försöka se var han/hon blev av. Men snart doppar valpen nosen. Sedan är det bara att följa spåret. Tänk på att en liten valp har mycket liten uthållighet. Gör inte spåren mer än högst 50 meter långa, men låt husse eller matte ligga relativt dold i slutet på spåret. Glöm inte heller att detta bara är en lek. Bli inte förvånad eller besviken om valpen missar spåret ett antal gången. Den är kanske inte mogen för att koppla ihop doften på marken med att husse eller matte försvunnit. Vänta en eller två veckor och försök igen. Om ni tränar med retning gå bara som vanligt över spåret. Tar inte valpen upp det, bara fortsätt framåt på spåret, vänd efter en bit och se vad som händer på tillbakavägen. Spåren bör alltid gå ut i medvind. Så småningom blir valpen allt mer säker på de korta husse- eller mattespåren. Då kan det vara dags att lägga in svårigheter. Låt spåret svänga mjukt så att husse eller matte ligger i rät vinkel ut från det första spåret. Efter hand kan man också låta spåret ligga lite längre, kanske upp till en halvtimme. Väderleken och underlaget är de två största svårigheterna när hunden spårar. Var därför noga i början med att låta spåren ligga på mark som håller fukten ganska bra. Undvik sand, grus, hårda underlag och torrunderlag. Revingefältet är beryktat bland spårare uppifrån landet; torrt gräs med sand under. Om inte hunden är mycket noggrannt förberedd tappar den spåret på kort tid. Den kan inte hitta vittringen. När man börjar lägga längre spår är det lämpligt att ha apporter i spåret, kanske en leksak, en handske att ha dragkamp med eller något liknande. Den fungerar som en signal till hunden att den är på rätt spår, men det blir också en belöning. Avbryt spårandet och lek med apporten, ha dragkamp, kasta den. Sätt sedan hunden ned och fortsätt spåret. Gör det inte omöjligt att för hunden genom att öka svårigheterna för fort. Ta bara ett litet steg framåt i taget, lägg bara på en svårighet. Om underlaget blir svårare, lägg kortare spår som får ligga kortare tid. Om du vill ha en säker spårhund så småningom, styr inte hunden i spåret, tillrättavisa den inte om den släpper spåret. Stå bara stilla och låt valpen cirkla runt i linan tills den hittar spåret igen och kommer ihåg vad den ska göra. Annars finns risken att du får en hund som söker stöd och vägvisning av dig så fort det blir svårt.