Sten Sjögren sparkad som YIF-tränare

Det var en vårdag i april 1999 som Ystads IF:s nye tränare presenterades i klubbvillan med det passande namnet Casablanca - det vita huset.

Sten Sjögren.

Det var han, i samarbete med den väldige Per Carlén, som hade fått uppdraget att leda föreningens jakt mot elitserien och försöka återställa maktbalansen i handbolls-Ystad, där IFK tagit täten. Ystads IF hade vunnit SM-guld 1992, men misskött ekonomin, förlorat sina bästa spelare och undan för undan tappat mark mot landets främsta klubbar.

Thomas Andersson, Stens företrädare, hade visserligen gjort ett gott jobb med unga spelare men inte fått de resurser han bett om hos styrelsen för att kunna förverkliga drömmen om elitserien. Nu lämnade han och sonen, stjärnmålvakten Mattias, föreningen på ett bräde. Istället blev det en postman från Lund med 200 landskamper och ett VM-guld i meritförteckningen, som skulle vinna tillbaks klubbens ära och heder.

Så stolt han var den där vårdagen, Sten Sjögren.

Vi promenerade runt i trädgården framför Casablanca, han stannade upp och sa:

"Som tränare är det alltid ett sökande innan man känner att man hittat rätt förening. Jag har varit i ett par klubbar nu, där min satsning och inställning inte stämt överens med styrelsens. Den här gången känns det rätt".

Då fick han en kick.

I tisdags fick en spark.

I idrottssammanhang är det en jäkla skillnad på att få en kick och att få sparken. Skillnad är det även i Stens beskrivning av YIF, två och ett halvt år efter sin entré i föreningen. I gårdagens YA sa han:

"Jag är chockad och förstår ingenting. Vad YIF har visat i dag befinner man sig på en mycket låg nivå".

Separationer är sällan lyckliga men oftast nödvändiga. Även om lagkaptenen Bastian Andersson valde att tiga - han borde ha tagit sitt ansvar och kommenterat det uppseendeväckande tränarbytet - så har missnöjet bland spelarna, vad jag förstått, varit utbrett under en längre tid. Hade det inte varit för en sensationellt stark och lojal comeback av Per Carlén hade YIF ramlat ur division 1 redan under Sjögrens första tränarår.

Stämmer inte personkemin mellan spelare och tränare försvinner snabbt glädjen i att idrotta tillsammans och ingå i ett kollektiv. På den nivå YIF befinner sig, alldeles under eliten, är det av yttersta vikt att det är en positiv stämning och atmosfär som genomsyrar verksamheten. Spelare och tränare möts fem gånger i veckan, i omklädningsrum, under matcher, vid samlingar, på träningar, och finns inte respekten och förtroendet där så blir resultatet sällan bra. En dålig relation inom gruppen gör att inte ens de mest talangfulla spelare och ihopköpta stjärnlag kan lyfta.

Jag vet inte exakt hur djup sprickan i YIF varit, det spelar mindre roll: Är det spelarnas uppfattning att Sten Sjögren omöjliggör en positiv utveckling för laget, så är beslutet naturligtvis det enda riktiga.

Däremot borde själva uppsägningen skötts snyggare. Öga mot öga. Ord för ord.

Inte i en Nokia på en kafferast.

Ska man ta ut skilsmässa efter ett äktenskap på två och ett halvt år så gör man det baske mig inte i en mobiltelefon, när det är knappt sex mil mellan Ystad och Lund. Det borde framförallt inte vara någonting för en norrlänning som YIF-ordföranden Tommy Eikedahl, som är van vid betydligt större avstånd.

Jag minns TV-bilder från Belgien nyligen. Flygbolaget Sabena hade helt tappat kurs - konkurs - och tusentals anställda grät i avgångshallar i Bryssel och viftade med vita A4-ark och lät sig intervjuas framför TV-kameror. Flygvärdinnor och kontorsanställda var förtvivlade över uppsägningen, men många var lika upprörda över att ingen från styrelsen haft modet och omdömet att besöka personalen för att förmedla det dystra budskapet. Allt de fick var ett vitt papper.

Sjögen fick ett telefonsamtal några timmar innan han skulle köra till Ystad. Det är B-klass på den sparken.

Nu har Tommy Eikedahl och YIF-trojkan lagt över ansvaret på juniortränaren Christian Andersson och det är ett intressant val. Överraskande för många, logiskt i YIF-kretsar. Christian Andersson är ett aktat namn i handbollskretsar och förde YIF:s juniorlag till SM-guld så sent som i våras. YIF har genom åren fått fram mängder av fantastiska spelare och kanske är Christian Andersson föreningens senaste bidrag till storhandbollen på ledarsidan. Tämligen begränsad som spelare - ljusår från Sten Sjögrens kapacitet - men ett desto större ämne som tränare.

Det är snudd på "Proppenklass" på hans passion för handboll.

Samtidigt ska man ha klart för sig att det är en stor press som sätts på unge Christian Andersson, som har minimal rutin av att leda seniorlag på den här nivån. Det är en viss skillnad på att tillrättavisa läraktiga juniorspelare och att coacha polska proffsspelare i division 1.

Men det är också en härlig utmaning och chans.

Ta den, Christian!