New Articles

Urban och lantlig idyll i krock

New Articles Artikeln publicerades

Dörren till Galleri Fåglasång står öppen och ut genom dörren forsar vågor av ljud. Än är det tunnelbanetåg som tjuter, än en vild saxofon som låter så ilsk att man nästan skräms bort.

Därinne är det stadsliv som råder, väggarna är fyllda med bilder från landets största urbana miljö, Stockholms stad. Ute i det gröna tycks fåglarna kvittra intensivare än vanligt, som för att överrösta det främmande. -Jag känner galleristen sedan sandlådan, vi var båda konstnärsbarn och våra föräldrar umgicks mycket. Men jag hoppas att det är min konst som är förklaringen till att jag ställer ut här. Jan Runefeldt är Stockholmskonstnär. Han och Simon Svensson intog bohemrollen redan i tonåren; när de rörde sig i stans parker var det i parkas, med basker på håret och skissblock under armen. -Det här förskräckliga ljudet från Stockholm! klagar Simon Svensson som tycker det är mycket skönt att slippa det eftersom han numera bor permanent i Brösarp. När det var vernissagedags i lördags hade flera av dem kommit, de gamla bohemerna och proggarna och kanske var de också hippies när det begav sig. Här fanns till exempel Sture Johannesson, malmökonstnären som var den förre utställaren på galleriet och som åter blivit på modet. Fast numera är det som "kultgubbe". Bland annat har hans 60-talsaffisch föreställande en marijuanarökande ung kvinna åter kommit på modet och har nytryckts. Här fanns också Torkel Rasmusson, sångare i lika kultstämplade proggbandet Blå Tåget. Ett skäl till hans närvaro var förstås bekantskapen med konstnären Runefeldt - de spelade en tid tillsammans i ett band med det explosiva namnet Himmel och Helvete. Den karaktäristiska ljusa Blå Tågetrösten gick inte att ta fel på. Torkel Rasmusson hävdar att han aldrig kunnat sjunga, men han gjorde det ändå för att inviga utställningen i Galleri Fåglasång; en liten röd stugan med vita knutar strax norr om Eljaröd. Jan Runefeldts urbana bilder kan ses - och höras - dagligen fram till den 27 juli.