Nöje

50 år i jazzens tjänst

Nöje Artikeln publicerades

20 somrar i Brantevik med den svenska jazzeliten. 50 år tillsammans i jazz-svängen. Det är stora siffror. Och efter fem decennier i jazzens tjänst så har Lisa Linn och Bo Sylvén massor av historier att berätta.

Som när Tommy Körberg åkte inlines genom Brantevik. Eller när Bosse nästan tackade nej till att jobba med Van Morrison. Eller när Georgie Fame somnade med huvudet i nattamaten.

Så var börja? För att få någorlunda rätsida på sammanhangen bläddrar vi 50 år bakåt i kalendern och reser till Bosse Sylvéns uppväxtort Sundsvall. Den unge Bosse Sylvén var en man med många järn i elden. På kvällarna spelade han ibland med sitt jazzband på Stadshotellet i stan. Men karriären pek-ade åt andra håll. Bosse skulle bli bankman och hade dessutom en mycket lovande hockeykarriär på gång.

– Jag brukade spela hockey till klockan nio på kvällarna. Sen fick jag skynda till hotellet för att vi skulle börja spela. Då hann man inte duscha innan spelningarna, minns Bosse.

– Duschade du inte?, säger Lisa Linn och tittar tvivlande sin make.

– Nej, inte alltid. Men det fick gå ändå, säger han.

– Ja, jag tyckte att han var en lite konstig figur, som kunde komma till hotellet iförd full skidmundering, med röd toppluva, fortsätter Lisa och skrattar.

– Ja, jag åkte mycket skidor också, säger Bosse.

Köpenhamnstjejen Lisa Linn hade på den tiden en jazzkvartett som spelade en del i Sundsvall. Och när de behövde en extra gitarrist för ett par månaders jobb i Norge så kom Lisa att tänka på den där konstiga men skickliga gitarristen som hon sett i Sundsvall. Så hon skrev ett brev till Bosse. Bosse hade då fått ett fint erbjudande från Modo, eller Friska Viljor som laget hette på den tiden. Han jobbade på bank, precis som hans far ville, och lirade hockey med Henrik Zetterbergs farfar. Så Bosse hade en stabil plan för framtiden. Men Lisas erbjudande lät intressant.

–Då tog jag tjänstledigt från banken i två månader, och kom aldrig tillbaka. Farsan var förtvivlad, säger Bosse.

– Bosse var en riktig idrottsman. Men den stackaren fick sluta med allting, för i musikkretsarna fanns det ingen som höll på med sånt, säger Lisa.

När uppdraget i Norge var slut väntade ett nytt jobb i Köpenhamn, på innestället Giraffen vid rådhusplatsen. Bosse följde med. Fler jobb följde, bland annat på Malmborgen i Malmö.

– Och någonstans där började det väl röra på sig även med kärleken, säger Lisa.

Och kärleken ville inte släppa, så 1964 köpte de hus i Kulladal i Malmö. Samma år gifte de sig.

Tillsammans reste de runt både i Sverige och utomlands, och spelade i allt från Japan till Chile. De jobbade med radioorkestrar och Bosse började undervisa på musikhögskolan. Han skrev även ett gäng bidrag till Melodifestivalen. Och 1975 kom Gimmicks tvåa med hans låt Sången lär ha vingar. Under många somrar spelade de också regelbundet på Ystads Saltsjöbad.

–Ett tag hade de lite märkliga idéer på Saltan. En gång i veckan körde de temakvällar, så alla musikerna var tvungna att klä ut sig. Vi spelade i bastkjolar och pyjamas och allt möjligt. Det är inte så många ställen som ber manliga jazzmusiker att ta på sig bastkjolar, säger Bosse.

Under tiden på Saltan skaffade de också en sommarstuga i Sandskogen.

Men musiken gick före stugskötseln.

– Vi hade inte så gröna fingrar på den tiden. Så sommarstugan såg rätt risig ut. Och jag minns att vi en dag hörde några grannar gå förbi och säga "usch vad det ser ut. Det var ju så trevligt när de förra ägarna bodde här", säger Lisa.

Det är lite svårt att tro. För trädgården i Brantevik, där vi sitter och pratar, är verkligen en grönskande idyll. Lisa läser mina tankar.

–Det där med trädgårdsintresse har kommit med åren, säger hon. Med åren lärde Bosse och Lisa också känna många av tungviktarna på både den svenska och den internationella jazzscenen. Så när de 1989 skulle fira 25 år som gifta och 30 år i samma band så fylldes Brantevik av namnkunniga musiker. Lisa och Bosse hade då bott i Brantevik i tre år, och de bestämde sig för att ha fest-en på byns fotbollsplan. Vid middagen spelade bland andra Jan Lundgren, som då var en lovande musikhögskoleelev. Sedan var det öppen scen hela natten.

– Efter middagen så började vi jamma tillsammans. Och vi höll på och spelade ända fram till femtiden på morgonen, säger Bosse.

– Men dagen efter klagade ingen av grannarna på att vi stört. De frågade i stället varför inte de fått komma. Då väcktes tanken på att anordna konserter i Brantevik, fortsätter Lisa.

Branteviks IF nappade på idén, Kjell "Olja" Nilsson på Branteviks Åkeri erbjöd sig att låna ut ett lastbilsflak och artistkontakterna hade Lisa och Bo själva. Så sommaren därpå, 1990, föddes Jazz under stjärnorna. Första året spelade bland andra Putte Wickman och Svante Thuresson på lastbilsflaket.

– Nu är det så mycket som händer över allt. Men då var det en stor sensation att så många kändisar kom och bodde och spelade i Brantevik, säger Lisa.

Den första sommaren blev så lyckad att de fortsatte. Och fortsatte. Inför varje konsert har Bo och Lisa värmt upp med sitt eget band. Och nu har det gått 20 år. Utan en enda inställd spelning. Och då har de aldrig skrivit kontrakt med en enda artist.

– Alla musiker som spelat här är människor som vi tycker om och litar på. Och det är en regel vi haft under alla år. Det räcker inte med att de spelar bra, de ska vara fina människor också, säger Lisa Linn.

–Då räcker det med ett handslag, säger Bosse. I år är det sista året som Lisa och Bosse, som båda fyllt 73, jobbar aktivt med Jazz under stjärnorna. Sedan lämnar de över stafettpinnen till Nisse Landgren och hans fru Beatrice Järås, som redan nu gör en rejäl del av jobbet med konserterna.

– Man ska sluta innan man blir bedd att sluta. Och det ska bli rätt skönt att inte ha fullt upp hela sommaren. För våra somrar har bara handlat om Jazz under stjärnorna, säger Lisa

– Ja, det har varit väldigt roligt. Men det är också en massa, massa jobb, säger Bo.

Men de har inget planerat inför nästa sommar, den första sommaren på 20 år som inte är fullbokad.

– Nej, det står öppet allting. Och det är det som är så skönt. Och vi har ju det ganska gott här, säger Lisa och tittar först på sin man, sedan på trädgården i Brantevik.