Nöje

Avslutning med ett franskt hjul och en fransk kub

Nöje Artikeln publicerades

Jag är aningen konfunderad, ja det händer ibland, för jag kan inte riktigt förstå hur arrangörerna för Malmöfestivalen har tänkt när de sätter nästan enbart elektrospelningar på den avslutande fredagen.

Band som Slagsmålsklubben, Familjen och givetvis la görande finale, Etienne de Crécy, fick äran att packa ihop Malmöfestivalen 08.

Fast att avsluta med hardcore partymusik kanske inte är en så korkad idé ändå. Jag menar, kan det finnas ett bättre sätt att avsluta en enorm fest än att skaka rumpa och tillsammans hjälpas åt att förvandla Stortorget till ett enda gigantiskt dansgolv.



Och om det skaskakas rumpa i Malmö så finns det nog få som är så rutinerade och globalt erkända som franska Etienne de Crécy. Sedan tidigt nittiotal har Crécy levererat housemusik till världen och har därför också blivit förebilder till andra franska elektroband som du kanske känner igen, eller vad sägs som Daft Punk och Justice. Daft Punk med sin pyramid, Justice med sitt kors och Etienne de Crécy med sin kub.

Det är ingen vanlig liten kub som Crécy tagit med till stora scenen, utan en sex gånger sex meter stor konstruktion bestående av skärmar som pulserar ut en visuell ljusshow i takt med basen.

Hela Stortorget jublar när kuben blinkar rött och signalerar att konserten ska börja och ut på den enda svarta punkten i kuben stiger Crécy in med höjda händer och sätter sedan igång en stormvåg av ljud som går rakt igenom nacken, ryggraden och svanskotan på en och samma gång. Stortorget förvandlas till ett hav av viftande händer och vickande höfter.

Så långt allt bra, fast det finns ett litet problem. Jag har inte en chans att se hur stor del av publiken som verkligen släpper loss. Visst kan jag se småflickorna längst fram och killen med en bengalisk eld som senare blir bortförd av vakterna, men för att se hela den avslutande konserten är jag tvungen att göra något drastiskt, Jag åker Pariserhjul.



När jag når toppenav hjulet ser jag tyvärr att det inte är riktigt så mycket ös som jag hade hoppats på. Torget ser inte ut som en kokande kastrull och folket hoppar mest runt en gång i kvarten, vilket inte är mycket på en vanlig, en timme lång konsert.

Men man ska inte klaga allt för mycket, de som ville skaka rumpa hade sin chans och det var ändå rätt många som tog den, de visuella effekterna var lite småcoola och nattklubben Etage som ligger precis bredvid måste skämmas nästa gång de kör med sina futtiga små högtalare efter att ha hört Crécys maffiga beats. Dessutom fick jag åka ett franskt hjul medan jag tittade på en fransk kub.