Nöje

En egenartad svensk sångpoet

Nöje Artikeln publicerades

Sångpoeten Ola Magnell från Kalmar, Stockholm och Tunbyholm på Österlen har plötsligt, lika oväntat som efterlängtat, gjort ett nytt album, "Rolös" (se recension på dagens skivsidor).

Något speciellt med att följa en artist genom karriären, från debuten och framåt. Ja, genom livet. För så känns det när en sångpoet diktar och sjunger så personligt och ärligt, djupt inifrån sig själv, som Magnell.

Det var 1973. Jag hade börjat som ung popskribent och fick en recensionssingel med debutanten Ola Magnell. På a-sidan låg något som kallades "Påtalåten". En märklig låt, en av de mest originella – ja, egenartade – sångdikterna i den svenska generationen e D (= efter Bob Dylan). Vad betydde ordet "påta"? Det dröjde innan jag, en asfaltunge från Stockholm, ens förstod det.

Långt senare, in på 2000-talet, skulle Joel Eriksson och jag skriva några böcker om svenska sång- och rockpoeter. Givetvis måste den med åren och sångerna allt mer orduppfinningsrike Ola Magnell vara med. För att uttrycka sig och det svårfångade livet har Magnell letat poetiska ord både i och utanför SAOL. Jag noterade orden, jämförde och räknade. De återkom, samma ord eller en synonom. Själva orden blev ett tema och en berättelse. Det börjar redan i "Påtalåten".

Där finns ett nyckelord, inte bara för "Påtalåten" utan för Ola Magnell, sångpoeten och människan. "Jag tycker", sjunger han, "att det inte är stort fel / i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld". Ordet är alltså: "vilsen".

Jo, som du nog minns, Magnells nya album heter "Rolös" och innehåller också sången "Rolös vind". En synonym och ännu ett återkommande ord: "vind". Ljum eller iskall, stiltje eller storm. "Vinden" skiftar karaktär och återvänder i sång efter sång – från "vindarna mojnar" (i "Försommarland" på debutsingelns b-sida) och alltså in på det nya albumet, som även innehåller sången "Nattens vind är hemlös". Ännu en synonym: "vilsen", "rolös" och nu "hemlös". Detta tema återkommer Magnell till, vrider och vänder på, i ett slags självterapi: livet som en oberäknelig vind där människan blir ett frö.

När jag skrev om Ola Magnell i "Svenska sång- och rockpoeter 3" noterade jag också att tre ämnen löper som en livstråd (eller livlina?) genom sångpoesin. De går omlott, blir ännu ett genomgående tema och synonymer: naturen, döden och Gud. Märkligt – och unikt – att Magnell under 70-talets vänsterrörelse inkluderade Gud i sina skildringar av samhället, livet och människan. Under alla år som sångpoet har han återkommit till naturen, döden och Gud. Han ser Gud i naturen och döden både skrämmer och lockar.

Redan i sången "Vals i Hades" på lp-debuten (1973) stod han vid floden Styx och inväntade färjkarlen. I titelspåret på albumet "Vallmoland" (2003), var han åter ute på seglats: "blir min tid för kort igen / ska jag segla bort igen / i den stora stormen hem till fader sol". Och hans nya album avslutas med en "Elegi" där Ola Magnell uttrycker Gudstro eller åtminstone Gudshopp: "o, led oss till den underbara källa / där livet föds på nytt".



bengt mediaimorronidag.se