Nöje

En rejäl dos glädje

Nöje Artikeln publicerades

Sist jag såg Liverpool höll de på att regna bort i Sövde amfiteater. De kunde utan problem hålla sig för skratt när skyarna öppnade sig och förvandlade publiken till ett kurande hav av regnkappor. Det bestående intrycket efter den konserten var "en dag på jobbet". En blöt dag.

Nu är det annorlunda. Den här gången fastnar ordet glädje i mitt huvud efter Liverpools och Gislaveds symfoniorkesters Beatlesshow på Ystads teater. Glädje är också uttrycket jag ser i besökarnas ansikten när de lämnar teatern och promenerar hemåt i vårkvällen.

Det finns ett par skäl till det utöver själva föremålet för hyllningsshowen, Beatles fantastiska låtskatt.

Det första stavas Sebastian Roos, Liverpools yngling och son till basisten Ronnie Roos. Även om Olle Nilsson är bandets mest kända ansikte, så är det Sebastian som är stjärnan på scenen den här dagen. Med ett ständigt leende på läpparna och en skälmsk glimt i ögat bjuder han på några av konsertens starkaste insatser, både bakom gitarren och framför micken. Hans positiva energi ger också bränsle till hela föreställningen.

Det andra skälet stavas Ulf Wadenbrandt, symfoniorkesterns hästsvansprydda dirigent. Jag har sällan sett en artist, och aldrig en dirigent, utstråla så ren och oförställd lycka på en scen. Ulf skrattar, gapar, grimaserar och ser showen igenom barnsligt glad ut. Som om det är julaftons morgon och han precis upptäckt att hela vardagsrummet är fyllt med klappar. Sånt smittar av sig. Med varsin krok ut till publikens mungipor ser Sebastian och Ulf till att man till slut sitter där med ett leende som klyver ansiktet ända upp till öronen.

Och musiken då? Efter drygt 30 års verksamhet är Liverpool ut i fingerspetsarna proffs på att återge Beatles musik. De har tre bra sångare i bandet, Olle, Sebastian och trummisen Kent Szwonder, vilket ger utrymme för en fin bredd i låtvalen. Samarbetet med Gislaveds symfoniorkester är också lyckat. Ett par av låtarna blir visserligen lite tungfotade och svänglösa när band och orkester ska dra jämnt, men för det mesta ger symfoniorkestern låtarna en pampigt lyxig inramning. Sebastian Roos tagning av "Yesterday", ensam med symfoniorkestern, är en av höjdarna. "Eleanor Rigby" och Wings-låten "Live and let die" är ett par andra fullträffar.

Sen hade jag gärna sett en kvinnlig sångerska som gäst nästa gång. Karl Martindahl är visserligen en bra sångare, men hans insatser och hans röst bryter inte av särskilt mycket från de övrigas. Då hade det varit mer spännande med en klösig soultjej eller kanske en mjuk balladsångerska, som får utrymme att sätta egen, annorlunda prägel på tolkningarna. Men det är mest en anmärkning i marginalen, som arrangörerna kan fundera över.

För showen är rena glädjepillret även i sin nuvarande form. Och när hela publiken – med en klar majoritet gråa hår – mot slutet reser sig och twistar med till musiken så slås jag av en tanke. Äldrevården står inför en chock den dagen 40-talisterna kliver in genom dörren till hemmet. 40-talisterna kommer inte att nöja sig med svenska visor, dragspel och föredrag om släktforskning. De kommer att vilja ha "Twist and shout". Kräva det. Och mitt leende blir ännu bredare.