Nöje

En välsmakande trollbrygd

Nöje Artikeln publicerades

Operan Trollguld, som hade sin urpremiär på lördagseftermiddagen, med musik av Mathias Lissmyr och libretto av Lissmyr och Henrik Lagercrantz, visar sig redan i den medryckande ouvertyren vara ett verk att räkna med.

Historien bygger på den gamla folksagan om Ljungby horn och pipa, vilken otaliga gånger omsatts i olika konstformer (bland annat till operetten Ljungby horn och pipaav Per Konrad Boman). Lagercrantz och Lissmyr har gjort berättelsen mindre platsspecifik och dessutom fördjupat tematiken genom en snillrik och för berättelsen mycket effektiv användning av den ofta förekommande folktron om bortbytingar. Att avslöja mer än så av den mycket kompakt berättade handlingen vore att förstöra en ypperlig teaterupplevelse. Så mycket ska dock sägas som att librettot är ett av de ordkynnigaste man kan tänka sig: en Elsa Beskow på aforismkalas hos P.G. Wodehouse med påhälsningar från både Povel Ramel och Wille Crafoord.

Lissmyrs starkt teatrala, mycket pådrivande musik är en trollbrygd gjord på en del Hugo Alfvén och några nypor Frank Wildhorn (Lissmyr är för övrigt själv bland annat verksam som musikalartist). Här finns mycket att lyssna till och imponeras av, framför allt det starka illustrerande momentet i musiken, även om man lyssnar förgäves i det vackert orkestrerade partituret efter melodier att ta med sig hem. Den allt överskuggande stämningen är dock den groteskkomiska rysfnittrigheten som vanligen brukar associeras med Danny Elfmans musik, särskilt hans kompositioner för Tim Burtons filmer.

Ensemblen består av ett fåtal solister samt 80 barn i allt från lågstadie- till gymnasieålder. Många är akrobater eller på annat sätt direkt fysiska artister, andra är sångare i Malmöoperans relativt nyinstiftade barnkör, åter andra kommer från andra konstnärliga håll. Denna blandning av erfarenheter och kunskap från så skilda håll gör ensemblens både fysiska och musikaliska arbete energiskt och mångskiftande på ett för de här sammanhangen tämligen unikt sätt.

De unga artisternas olika förmågor hanteras skickligt såväl av regissören Maria Sundqvist, vars flyhänta arbete ger samma smidighet åt såväl solister som ensemble, och koreografen Ola Hörling, som tagit fasta på samtliga inblandades respektive förmågor och skapat karaktäristiska och tydligt gestaltande rörelser för alla karaktärer oavsett hemvist.

Bland solisterna utmärker sig framför allt Linna Samuelsson i rollen som den bergtagna Amanda. Denna roll har ett sångligt mycket besvärligt parti som Samuelsson, medlem i operans barnkör, bemästrar fläckfritt, slankt och, inte minst viktigt, mycket uttrycksfullt hela vägen från en ledig, djup flickalt till en svindlande hög och klar sopran. Även teatralt har Samuelsson full kontroll och gör skickligt sin mystika karaktär till en trovärdigt ensam, men lika fullt hoppingivande, varelse.

Lars Arvidson, vars senaste större uppgift i huset var i den mycket tacksamma rollen Chaim i Träskoprinsessan,gör chefstrollet Zack till en myndig och verkligt elak närvaro med hjälp av lika delar mullrande mjukbaryton, sinister scenperson och klichéfri teatralitet. Conny Thimander gör den olycklige Simon med stark känsla för barnets ensamhet och med en vacker, återhållsam tenor. Och Monica Einarsons slottsfru Elvira är, med Einarsons myndiga mezzosopran och svarta framtoning, ett veritabelt isblock av högdraget missnöje som smälter i sorg och sedan kärlek.

Det är både en välsignelse och en förbannelse att Malmöoperan valt att kalla Trollguldför en opera. Välsignelsen består i att en genre som på senare tid i Sverige alltför ofta representerats av dissonanta dagsländor med mer eller mindre uttalad ambition att vara engångsföreteelser nu fått ett av de sällsynta verk som kan och bör få ett långt och lyckligt liv efter premiäruppsättningen. Förbannelsen består i att man antagligen genom den något närsynta rubriceringen skrämmer bort många av dem som borde få se just detta mycket välgjorda verk.