Nöje

Ett strikt militäriskt Tattoo av högsta klass

Nöje Artikeln publicerades

Årets Tattoo innehåller många stora utropstecken och en och annan besvikelse.


Man brukar prata om två skolor inom militärmusiken, den tyska och den franska. Men det finns också anledning att numera, i Tattoosammanhang, prata om en mer lättsam, publikfriande och underhållande skola och en mer strikt, militärisk skola. Årets Tattoo i Ystad går i den militäriska andan.

Med några få undantag fick vi inte mycket popmusik eller musikalnummer och det fanns egentligen inga utpräglade solister. Däremot fick vi rejält med vapendrill och snygg exercis och stundtals låg krutröken tät över arenan. Och massor av handfast, traditionell marschmusik.

Blandningen av musikkårer var god och föga förvånande utmärkte sig de nordiska kårerna. Svenska Arméns musikkår är inte illa, seriöst och exakt och deras avslutande Viktorias marsch(G Korsgren) var underbar. Men det fanns inte mycket att göra åt den norska truppen Hans Majestet Kongens Garde och Drillkontingent. Här pratar vi om militärmusikalisk professionalism på absolut högsta nivå. Vilket självförtroende, vilken skärpa - stilrent och så välrepeterat att man häpnar. Det gäller också i minst lika hög grad Drillkontingenten som till och med lyckades svara upp mot den tyska drillkontingentens erkända skicklighet.

Och Finska Försvarsmaktens Beväringsmusikkår kom inte långt efter. De bjöd bland annat på en gevärsexercis (läs gevärsjonglering) i den högre skolan. Deras sångversion av Sibelius Finlandiafick kårarna att rusa omkring som tokiga längs ryggraden.

Danskarna, björnmössorna i Den Kongelige Livgardes Tambourcorps och Drillkommando, är alltid sevärda och i topp och trots att drillkommandot blott haft tio dagar på sig att öva stod de sig väl i den stenhårda konkurrensen.

Ja, och så tyskarna förstås. Tyska Flygvapnets musikkår 4 och Högkvarterets Vaktbataljons drillkontingent är erkänt en av Europas bästa kårer och kontingenter och det visade de med råge i Ystad i onsdagkväll. Det är utsökt militäriskt, disciplinerat på gränsen till det omöjliga och en gevärsexercis som får en att hålla andan. Möjligen lite tråkiga musikaliskt sett men förstås helt otadligt. Banditen-Galopp(Starauss dy) är alltid kul att lyssna till.

Besvikelsen drabbar The Massed Pipes and Drums of the North Sea. Inte en skotte så långt ögat eller örat når. Det ska till en särskild slags själ för att få mer ur en säckpipa en en statiskt och hög ton. Det saknas den där särskilda feelingen som är så utmärkande för skottarna.

Och Franska Främlingslegionens Musikkår visade sig vara en utpräglad brukskår som i första hand ska leda parader och spela La marche de la Légion étrange vid stora uppställningar och ceremonier. Ett oklanderligt musikaliskt framträdande men stelt och obekvämt och helt utan överraskningar. Men nu har vi i alla fall sett dem i verkligheten.

Finalen var, som vanligt, magnifik och sångsolisten Kalle Leander gjorde en mer än utmärkt version av Anthem.

Till sist ett litet hurra för letterna. De är unga i sammanhanget, en liten kår men vilken spelglädje. De stod för underhållningen i den lättare genren och resten av kårerna visade en seriositet av klass. Lite väl militäriskt i år, lite väl mycket viftande med gevär och lite väl många lösa skott men på absolut högsta nivå. Som vanligt handlar det till sist om tycke och smak.



Robert Dahlström